då fingo vi också, till ersättning för långväntan, ett
gästabud för oss sjelfva. Då kittlade Tant rikligen
våra gomar med det yppersta, som någonsin kun-
nat anskaff:s, med äplen, vuxna i Poesiens eget pa-
redi:, med Tegrnersta verser, atleszsmman efier van-
ligheten glinsande ech piox-röda på solsidan. Hvad
de smakade mig skönt! — de flesta nemligen3; ty
det föreföll mig, som bade några Vrit omogna
eller masstungana eller beggedera. Goda Tant!
Meningen med deta bref är dels, att frambära mi-
na varma tacksägelser för frukttalaset, dels mina
oförgripliga anmärknincar och ödmjnka förfrågnin-
gar öfver de frukter, som ej vel:i smaka mig.
Jag ser i andanom, huru Tant spärrer munren
opp ech undrar hvad det är för ea gynnare , som
kaliar Tant för Taot. Goda Tant! Jag heter Nils
Nilsson Nyberg, äv son af salig Nils Nyberg, och
tror mir, I kraft af den innerliga, på ömsesidig akt-
ning grundade vänskap, som under unglomsåren
förenade Tant och min sal. fader, äga tillräcklig
ursäkt får den familiera benämningen T-nt. Mycket
har den aflidne berättat mig om sina och Tants ge-
mensamima äfventyr. Begge tjente vi -— sade min
fader — hos Cyclopen Polyfem. Än biträdde vi
honom att klippa den goda smakens elektoral-gum-
sar och gladde oss åt deras biäkande under opera-
tionen, hv Iket stundom var retorisk!, stundom po-
etiskt, men alltid ljulligt; än hjelpte vi till, då
han, som en ny Simson, släppte satirens räfvar med
glödande eldbrtuder i svansen, in på vitterhets-
Filisteernas kålåkrar, och det ena kålhufvudet ef-
ter det andra förbyttes i rök och aska; än togo vi
oss en lustritt på åsnan Markall; än kokade vi si-
rapskarameller åt lilla Pho:phoros, som gick i kolt.
Det var — sade min fader i bfvets slyngelår —
— de glada dar,
då morgonens dagg låg på lifvet qvar. —
och mzcket har ändrat sig sedan dess.
Min salige fader hade för öfrigt många yttran-
den , hvilka som glödande gois:or kommo ur hans
mun på samma gång som han blåste den ymniga to-
baksröken ifrån sig, ty han var en stor tobaksrö-
kare och qvad om tobakspipan sålundi.:
Du är det yppersta nöje, ty du är satir på dem alla.
Några af hans till- cch geumä!en, som rörde Sven-
ska litteraturen, skall jag nu berätta för Tant.
Då jag frågade honom, hvarföre han i senare ti-
der slagit sig så helt och hållet från ail kritik öf-
ver teatern, svarade han: min son, det är ett dår-
akt:gt försök, alt vilja rensa bönsbus, för att deraf
göra tempel åt Apollo.? Di jig tillsporde honom
om våra yngsta poeter, sträckte han sina händer mot
skyn, tackade Gud och sade: prisad vare Du, o
Herre! att Svenska språket rumera skrifver sig sjelft,
och dymedelst hunnit samma perfektion, som de af
dagdrifvande menniskobarn på ryggen burna posi-
tiver. De spela sjelfva, och Israe! dansar gladeligen
omkring dem. Nu låter Du din tjenar2 fara i fiid.
Då jag påstod att TegoÅr är en stor skald, jakade
min fader, och blåste derpå några väldiga rökbubblor
ur munnen. Jag sade: T egnä år en originell skald,
och min fader svarade helt saktmedigt: vet hut
min son!? cch lade Ochlenschlägers och Byrons
skrifter framför mig på bordet. Finnas då inga
yngre Svenska författare, hvilka min far högaktar?
frågade jag en gång. Då utsade ban med tydlig
röst namnen Nicander, Vitalis, Dahlgren , Livijn,
Atterbom, och mumlade några andra namn mellan
tänderna, hvilka jag ej kunde urskilja. Då jag blyg-
samt suppleerade listan med namnet Beskow , föll
min salge fader i ett så högljudt, kållrigt och ut-
hållande skratt, att jag fruktade hans heisa skulle
lida deraf, och vågade jag sedan aldrig gifva ho-
nom några dylika frågor.
Tant torde häri med nöje igenkänna min sal. fa-
ders egenheter och bizarrerier. Jag säger med
nöje emedan man l:ka mycket älskar sina vänner
för deras små fel, som för deras små förtjenster.
in fullkomlig menniska, i fall en sådan kunde fia-
vas, skulle icke blifva föremål för vänskap , men
på wor eller söder börjat tala vers. Ver:erna,
sådana jag hört dem refereras, voro visserligen
blott en imilation, men — btundiom kreaturs-
instivkten alt välja lämpliga mönster! — en imi-
talion af vissa verser, tillverkade af en professor
och afsjungne i Upsala:
— — I spiran evigt ung
Se vi strålen af osedde herrskarens glans !
Hvad tycks? När kusken en vacker dag iaträdde
I fue nharma ga att 2 Käösada PRPölla Ah P0037-