för dyrkan. D ssutom får jag den äran underrätta
Tåat, att min fader ända in i sista stund bibehöll
sia obilliga aversion för peruker, profoss köppar
ech s-ö. lif. ; i
Mig uppfostrade den saligen aflidne så och så.
Ehuru han ej alldeles försummade den moderna
uppfostringsmetodens elementer: ? maeh -säss, pille,
eoucke och apportez, — jag menar tvattens-
drickning och viiigöring m. m., — öfvade han mig
föga derutinnan, utan ville strax, med förbigående
af alla reellanstudier, försätta mig på studeit-
parnassens öfversta klinter, lät mig dervföre dricka
punsch och umgås med exellenser. Jag ser att Tant
häpnar vid ordet Exellenser Goda Taat! Det var
ej sådana exel!enser, med hvilka man umgås vörd-
nadsfullt; — såsom Tant behagat yttra sig — och
hvilkas ramn äro kända af statskalendern, utan så-
dana, med hvilka man umgås förtroligt och hvil-
kös namn man känner af verldshistorien. Slika
exellsnser heta Shakespeare, Homerus, Sophocles,
Horatius, Sterne, Rabelais, Byron c. c. - Min
lilla böjelse för estetisk spekulation understödde
mia sal. fader med all gevalt, gjorde mig hekant
med Lessng och Herder (också ett par exellenser)
och sade: Min scn! Då jag failer undan , vänd dig
till Sveoska Minerva med dina ethetiska dubier;
hon vet svear och råd för alltiog. -
Det bedröfliga dödsfallet har timat Min fa-
der är icke mer bland de lefvandes an!al. I arf
efter, korom har jag ingenting bekommit, utom
arfsynden och en gåspenns. Nämde penna sitter jag
nu och fingrar, upprepandes för mig sjelf, halfhögt
och ironiskt, de bekanta veiserna ur Geijers IVi-
king:
Jag faders rostade svärd tog i hand,
Och svor att förvärfva mig krona och land
Uppå hafvet.
Goda Tenil Dubier hafva sedermera inställt sig,
just i anledning af det af Tant publicerade Teg-
pErs-poemet, och jag måste således, till följe af min
fader: testamente, vinda mig till Tant med några
ödmjuka frågor.
Fö:sta frågen låter så Lär: Finnes iecgea skil-
nad mellen dikta ech ljuga? Anledsingen till
denna enfaldeligen framställda fråga, skall närmare
nästa bre. Detta är redan elitför
1
ag kunde nu lmpliecn slua, om jag icke såge
en friga sväfva på Tanis läppar. Hvarförev —
hör jag Tant saga -- skrifver icke Kusin priva-
tim till mg, utan trycker sina bref i en allmänt
, J
äst td: lus, OCh Oiverlcranar aem taledes a: der
vidsträckt.ste publicitet, som bär ken vinnas? Go-
da Tant! orsaken är den bär: jag är rädd om huf-
vudknappen; man har exempel på att den som
skrifver tiil vederbösande här i lendet, får I mista
hufvudet, då deremot den, com irycker, merendels
Vv 1
e
f.
slipper med Waxholms fästning — ett livdrigt straff,
i våra lider. Öövårare fall kunua visserligen inträf-
fa för en mar, som trycker, t. ex. ati dömas till
betydliga böter. Ati undvika slikt, låter sig icke
alltid göra derigenom, sti man samvetsgrannt stu-
derar tryckfrihetsförordaingen; ty det är Kof-Kan-
slers-Emhetet, som skall vaka öfver dess vidmakt-
hållande. Som ru allting (enligt nyare bevisnivgar)
ir tillätit, sem icke är förbudit, och åklagare in-
senstädes förbjudas, ait läsa tryckfeihetsförordnin-
sen i Wattmössan, så kan en fattig syndare som
trycker , och icke läser trycfribetsförordningen i
nattesössan, råka i kollision med högbemäl:e embe-
te, och stanna för tby åtföljande olägenheter. Är
man from och vill försäkra sig om sin välfärd, så
lägger man sig till en sådan rattmössa, som åkla-
garemakten bruker, studerar deruti tiyckfrihetsför-
ordningen, och trycker med trygghet en tid bortåt
— ack! men endast en kort tid; ty — ett tu tre —
skaffar sig åklagaremskten en ny nattmössa, och lä-
er deruti tryfrihetsförordningen på ett nytt sätt,
om hvilket den fattige, tryckande och i gamla natt-
mössan läsande syndaren icke kan hafva den ringa-
te aning. — Jag har ru förklarat, hvarföre jag
heldre publice trycker, än skrifver privatim. Af
vå orda ting, väljer man gerna det minsta.
Med djup vördnad framhärdar jag
Min goda Tanis.
Ödmjukaste tjerare.
Nils Nilson Nyberg.
I —- ÄVÖ. Mn