I
I
I
i
aen iragavarande, alskrels icke Ior alt kommente-
ras i Svenska Minerva; de servila tidningarne tala-
de ej om dess vidrighet och ohygglignet, och in-
ga emissarier gingo omkring i societeterna för att
utbasuna dess fruktansvärda märkvärdighet, såsom
man gjort med denna, hvilken Minerva påstod, ge-
nast efter dess inlemnande till Hr JustitieOmbuds-
mannen, ha varit det allmänna samtalsämnet i Huf-
vudstaden.
Jag får erinra, att då skriften af år 1832 ingafs
till Herr Justitie-Ombudsmannen, var Hans Exel-
lens Grefve Lagerbjelke ännn icke ledamot af Kon-
nugens Stats-Råd.
Man har påstått, det brottet och misstaget i min
skrift är, att jag nyttjar ordet Konungen och Kongl.
Maj:t i stället för Regeringen. Hade jag användt
det sista ordet, så bade intet Majestätsbrott ägt
rum. Nå väl, år 1832 den 8:de November inne-
höll Stockholms Posten några anmärkningar öfver
afslaget å min ansökning, att i hufvudstaden få in-
rätta en teater. Jag använde deri för det mesta
orden Regeringen och Styrelsemakten. Detta fann
Svenska Minerva N:o 92 för samma år innehålla ett
Majestätsbrott, emedar. då en sak är afdömd i
högsta instansen inom samhället, måste utslaget an-
ses rättvist. Att förklara motsatsen, är vanvörd-
nad mot Konungen, och öfverskyles ej dermed, att
man vänder sitt klander mot en sjelfgjord myndig-
het, som man kallar Regering. Man torde hävaf
finna, nuru litet jag varit skyddad hvarken för till-
mälena eller för tilltalet, ehvad uttryck jag än be-
gagnat, när man fann sig generad af de uppgifna
fakta.
Det bör anmärkas, att då sistnämde yttrande
fälldes af Svenska Minerva, var hans Exellens Hr
Grefve Lagerbjelke ledamot af Konungens Stats-
Råd.
Jag bar här, nästan utan att bli det varse, talat
om Hr Grefve Lagerbielke och Svenska Miverva.
Skälet är, att jag i mitt fängelse, der jag ej kan
förströ mig med hvarken arbete. eller. läsning, stun-
dom råkar erinra mig hvarjehanda bagateller,
som jag ej annars tänker på. Blir jag en gång fri
och återtager mina vanliga sysselsättningar, så kan
jag försäkra, att jag skall säga om dem hvad Plato
lät svara Syrakusas bäfvande småtyrann, som bad
honom om ett skonsamt bedömande: Jag har ej
tid att komma ihåg Dionysius.
Men jag har alltför länge uppehållit mig vid
ingressen; jag bör nu förfoga mig till hufvudsaken.
Denna måste beklagligen bli en analys af några
bland vår konstitutionsprinciper. Jag kan ej ne-
I ka, att det är. med verklig blygsel öfver mitt fä-
derneslands embetsmannakorps, som jag ser mig
nödsakad att företaga den. :Jag är icke nog orätt-
vis att tro alla, eller ens pluraliteten af våra em-
betsmän, sväfva i okunnighet derom; men det är
I:kväl en påkostande tanka, att en sådan okunnig-
het ens kan: finnas hos några, och att dessa kunna
äga medborgares väl och ve 1 sina händer. Man
frågar sig med häpnåd: om ibland Konungens Råd-
gifvarc till och med finnas män, som ej förstå des-
sa första .elementer, hvad förstå de val då? och
hvad råd öfver statens angelägenheter kan man
vänta af dem?
Det konstitutionella samhällsskicket i allmän-
het, och afven. vårt, erkänner som ett hufvudvilkor
oantasteligheten af Regentens person. Man har re-
dan i hans lifstid ansett honom tillhöra historien,
och det allmänna omdömet vara den enda domstol,
hvarunder han lyder. Någon annan kan aldrig fö-
rekalla honom; men inför dennas skrank står han
ligväl oaflåtligen. Han är sålunda väl fritagen från
det juridiska ansvaret, icke från det moraliska. Re-
geringsformens 16:de S förbjuder Konungen, icke
blott att lita förderfva någon till lif, ära, personlig
frihet och välfärd, afhända någon dess gods, löst
eller fast, störa freden i dess hus o. s. v., utan äf-
oven att sjelf göra det. Om emellertid den högst
otänkbara händelse skulle inträffa, att en Konung
med egen hand begick ett mord, ett rån, ett hem-
fridsbrott m. m., så äger likväl ingen rätt, att, ens
till sitt försvar emot ett sådant våld, lyfta sin hand
emot Konungens person, eller instämma Honom in-
för någon domstol, och å Honom yrka ersättning
eller ansvar. Konungen kan, om Han utgifver skuld-
förbindelser, icke derföre lagsökas; ja, om till och
med en Konung begick ett äktenskapsbrott, kan
Han ej derföre af sin egen Gemål tilltalas och äk-
tenskapsskilnad af henne yrkas.
Härtill inskränker sig likväl Konungens person-
liga oantastelighet. Det är ingen förbindet. att. om