Article Image
I I I i aen iragavarande, alskrels icke Ior alt kommenteras i Svenska Minerva; de servila tidningarne talade ej om dess vidrighet och ohygglignet, och inga emissarier gingo omkring i societeterna för att utbasuna dess fruktansvärda märkvärdighet, såsom man gjort med denna, hvilken Minerva påstod, genast efter dess inlemnande till Hr JustitieOmbudsmannen, ha varit det allmänna samtalsämnet i Hufvudstaden. Jag får erinra, att då skriften af år 1832 ingafs till Herr Justitie-Ombudsmannen, var Hans Exellens Grefve Lagerbjelke ännn icke ledamot af Konnugens Stats-Råd. Man har påstått, det brottet och misstaget i min skrift är, att jag nyttjar ordet Konungen och Kongl. Maj:t i stället för Regeringen. Hade jag användt det sista ordet, så bade intet Majestätsbrott ägt rum. Nå väl, år 1832 den 8:de November innehöll Stockholms Posten några anmärkningar öfver afslaget å min ansökning, att i hufvudstaden få inrätta en teater. Jag använde deri för det mesta orden Regeringen och Styrelsemakten. Detta fann Svenska Minerva N:o 92 för samma år innehålla ett Majestätsbrott, emedar. då en sak är afdömd i högsta instansen inom samhället, måste utslaget anses rättvist. Att förklara motsatsen, är vanvördnad mot Konungen, och öfverskyles ej dermed, att man vänder sitt klander mot en sjelfgjord myndighet, som man kallar Regering. Man torde hävaf finna, nuru litet jag varit skyddad hvarken för tillmälena eller för tilltalet, ehvad uttryck jag än begagnat, när man fann sig generad af de uppgifna fakta. Det bör anmärkas, att då sistnämde yttrande fälldes af Svenska Minerva, var hans Exellens Hr Grefve Lagerbjelke ledamot af Konungens StatsRåd. Jag bar här, nästan utan att bli det varse, talat om Hr Grefve Lagerbielke och Svenska Miverva. Skälet är, att jag i mitt fängelse, der jag ej kan förströ mig med hvarken arbete. eller. läsning, stundom råkar erinra mig hvarjehanda bagateller, som jag ej annars tänker på. Blir jag en gång fri och återtager mina vanliga sysselsättningar, så kan jag försäkra, att jag skall säga om dem hvad Plato lät svara Syrakusas bäfvande småtyrann, som bad honom om ett skonsamt bedömande: Jag har ej tid att komma ihåg Dionysius. Men jag har alltför länge uppehållit mig vid ingressen; jag bör nu förfoga mig till hufvudsaken. Denna måste beklagligen bli en analys af några bland vår konstitutionsprinciper. Jag kan ej neI ka, att det är. med verklig blygsel öfver mitt fäderneslands embetsmannakorps, som jag ser mig nödsakad att företaga den. :Jag är icke nog orättvis att tro alla, eller ens pluraliteten af våra em betsmän, sväfva i okunnighet derom; men det är I:kväl en påkostande tanka, att en sådan okunnighet ens kan: finnas hos några, och att dessa kunna äga medborgares väl och ve 1 sina händer. Man frågar sig med häpnåd: om ibland Konungens Rådgifvarc till och med finnas män, som ej förstå dessa första .elementer, hvad förstå de val då? och hvad råd öfver statens angelägenheter kan man vänta af dem? Det konstitutionella samhällsskicket i allmänhet, och afven. vårt, erkänner som ett hufvudvilkor oantasteligheten af Regentens person. Man har redan i hans lifstid ansett honom tillhöra historien, och det allmänna omdömet vara den enda domstol, hvarunder han lyder. Någon annan kan aldrig förekalla honom; men inför dennas skrank står han ligväl oaflåtligen. Han är sålunda väl fritagen från det juridiska ansvaret, icke från det moraliska. Regeringsformens 16:de S förbjuder Konungen, icke blott att lita förderfva någon till lif, ära, personlig frihet och välfärd, afhända någon dess gods, löst eller fast, störa freden i dess hus o. s. v., utan äfoven att sjelf göra det. Om emellertid den högst otänkbara händelse skulle inträffa, att en Konung med egen hand begick ett mord, ett rån, ett hemfridsbrott m. m., så äger likväl ingen rätt, att, ens till sitt försvar emot ett sådant våld, lyfta sin hand emot Konungens person, eller instämma Honom inför någon domstol, och å Honom yrka ersättning eller ansvar. Konungen kan, om Han utgifver skuldförbindelser, icke derföre lagsökas; ja, om till och med en Konung begick ett äktenskapsbrott, kan Han ej derföre af sin egen Gemål tilltalas och äktenskapsskilnad af henne yrkas. Härtill inskränker sig likväl Konungens personliga oantastelighet. Det är ingen förbindet. att. om

17 maj 1834, sida 3

Thumbnail