Detta ord känner Grundlagen ej som en makt, men som en sak, en rättighet, hvilken alltid utöfvas af Konungen, och som ej kan delegeras åt någon annan, — oftare, än när Han är minderårig, sjuk, stadd på resor, eller thronen helt och hållet ledig. De personer, som då föra regeringen, kalla sig visserligen äfven i början å alla sina beslut Kongl. Maj:t; men de kunna i sistnämda fallet ställas till ansvar af Ständerna, och i de förra jemväl af Konungen, som kan låta döma dem till de högsta straff för handlingar, dem de utfört i hans namn. j Ailmiänna lagen känner, lika litet som Grundlagen, någon makt, kallad Regering. Hon går ännu längre, ty kon använder ordet Konung äfven der fråga är om Staten, Kronan, t. ex. i Rättegångs-Balken 32 Kap. 1 4. om böters utgående, hvarest, likasom på flera ställen, talas om Konungens andel i böterna. — Slår man upp Registret, ordet kronan, så finnes hennes. andel i böterna bhänvist till samma lagrum. Detta förhållande är så mycket anmärkningsvärdare, som Lagen stiftades ech antogs under en tid, då Konungamakten var i sjelfva verket alldeles förlamad, och då snart sagdt ingen sådan fanns hos den Konungsliga individualitetcn. Man ansåg likväl ordet Konung beteckna all den makt och värdighet i Staten, som icke bestämdt var tillagd Ständerna, och som ett uttryck af denna tanke kan man anse Missgernings-Balkens 5 Kap. 2 S,, der obevista smädeliga angripelser mot Rikets Råd, i och för Embetet, och gåcnde å deras ära, straffas lika med det egentliga Majestäts-brottet. Men ehuru sålunda Konungen icke blott representerar, utan äfven verkligen utgör hela Regeringsmakten , är Han likväl, i fråga om juridiskt ansvar för sine gerningar , alldeles icke någon individ. Han kän lika Htet träffas af ansvaret, som af klandret celler smädelsen. Ingenting kan af den verkställande makten göras, som Han icke vill. Men ingenting sker, utom i de ofvannämda fall, der Han personligen handlar — endast derföre, att Han vill det. Hans Stats-Båder och Föredragande kunna, i de mest bestämda ordalag, tillstyrka och bedja Honom om en sak; men intet sker, om icke Fan vill. Denna vilja är sålunda oundgängeligen nödig för något besluts fattande, för den aldraminsta rörelse af Styrelse-machinen ; men denna vilja är likväl icke ensamt tiliräcklig; hon är ännu endast en cmbryo, som evigt förblir ofödd, om cj cn annan vilja dermed förenar sig. Denna måste vara Kontrasignanatens. Konungens Stats-Råder kunna å andra sidan i de mest bestämda ordulag, och med de mest bevekande skäl afstyrka en sak. Den sker likväl, om Han vill. Men härtill fordras, att en föredragande kontrasignerar beslutet. Från denna stund upphör det att vara bBonungens personliga handling; det blir kontrasignantens, d. v. s Konungens såsom regeringsmakt. Beslatet kan vara i högsta erad lagstridigt och förderfligt; den allmänna rösten kan höja sig devemot, och Konstilutions-Utskottet kan derföre ställa Kontrasignanten inför Riks-Rätt. Här, likasom i det offentliga, tryckta clier skrifna, omdömet öfver handlingen , kan likväl aldrig bli fråga om Kenungen och Hans enskilta vilja. Kommer hon till folkets kuaskap, så kän opinionen visserligen ogilla henne; men Lagen och publicitetens granskningsrätt få icke vidröra henne. Båda måste hålla sig ensamt till föredraganden. Denne kan cj till sin ursäkt förebära Konungens önskan eller Hans vrede, eller ens, att Konungen, ifall det vore möjligt, med svärdet eller pistolen för hans bröst, tvungit honom att underteckna sitt namn. Man kan beklaga hans belägenhet, men Lagen måste fälla honom. Smädelser äro likväl ieke eller då tillåtna emot den felaktige, utan bestämdt förbjudna af både Tryckfriketsförordningen och Allmänna Lagen, emedan smädelser ej äro tillåtna mot någon, icke ens mot den, af straffet trälfade missdådaren. Så snart derföre Konungen cAler Kongl. Maj:t nämnes, i fråga om cen. offentlig handling, kan aldrig dermed menas Konungens person, utan endast Styrelsemakten. IKlandret och ansvaret träffa endast Kontrasignanten , och dem, som ej afstyrkt beslutet, emedan utom deras svaghet, tanklöshet eller förräderi, hade Konu ngens vilja icke cxisterat såsom handling. Dessa äro grundvilkoren för vår konstitution. Borttagas de, så öfverflyttas ansvaret på Konungens person, uch Riket förvandlas, från ett Lagbundet samhälle, till en absolut Monarki. Hvarje försök, att faktiskt åstadkomma en sådan konklusion, hvarje försök att, som lasteligt tal om Konungens person, vilja qvalificera det lagliga, ostraffliga omdömet öfver Regeringsåtgärder, är öfyerträdelse af Grundlagen, af Regeringsformen och Tryckfriheten, är, då det sker af eu Embetsman, dessutom ett edsbrott, stridande emot dess nebetsmanna-ed, och för hvilken som helst, som begår det, straffbart efter Missgernings-balkens 4:de Kap. 8 S. som säger: Söker någor, eller låter sig bruka, att uppenbarliga , eller genom hemlig stämpling, införa, upphjelpa, eller befordra en oinskränkt envåldsregering i Riket, eller annat regcringssätt, än det Ständerne i Riket fastställt hafva, straffes såsom Rike!s förrädare, och miste hf, ära och gods. Jag har bär nödgats hålla en föreläsning öfver vår Grundlags egentliga A.B. C. Jag kan nu vara kortare öfver Aktors anmärkningsmremorial, emedan svaret derpå rcedan i sjelfva verket är gifvet i det föregående. . Det har mer än en gåvg händt mig, likasom förmodligen hvarje annan författare, och, jag kan väl tillägga : hvarje menniska, att jag ångrat ett eiler annat, tryckt eller skrifvet ord, som af ovarsamhet celler förlkastande undfallit mig, och önskat alt det varit osagdt eller oskrifvet. Sådant är likväl icke fallet med den i! arande skriften. Jag har mer än en gång genomläst den, och måste endast beklaga, att den är så lugn , så passiousfri, så utan all värma, endast undersökande och bevisande. Hade den, såsom älskillige andra mina skrifter, t. ex. den ofvannämda för 2 år sedan till Herr Justitie-Ombudsinatvcnr inlemnade, elter den bekanta : artikeln Sverge sy och 1832, varit: affattad i starkare ordalag, och d rigevom trädt det tillåtuas gräns närmare, så hade denna 4ss genom närvarande rättegång, kunna, medelst Domare-w2asicv: utslag, bli tydligare bestämd. Jag kan icke ändra tetta förhållande, utan måste nu nöja mig med att visa, det jag alls icke nalkats nämde SS ee Fa TN 9? a 8 oo RA oa