FeSlsKHonens Tolkomligeframiica-deslang genom penningerörelsens emancipation undan de icke ansvariga statsmakterna, hvarföre den i närvarande ögonblick säkert skall finnas af iMmtresce. Den lyder sålunda: Med förbigående af alla uti tidningen Nya Argus upprepade grundsatser för sti iflandet af Privatbanker i Sverge, äfvensom åtskilliga mig enskilt drabbande förebråelser, i förening med min aktningsvärde vän Hr Statssekreteraren och Kommendören af Skogman, samt dem, hvilka jemte mig deltagit i stiftandet af Wermländska Provincialbanken; anser jag mig nu böra anföra ett och annat rörande Inrättningens tillkomst och tidigt samlade erfarenhet, som måhända, fördomsfritt uppfattadt, torde tjena till någon vpply sving i ämnet. Naturligtvis inger jag mig ; deke i tvist med redaktionen af tidningen Nya Argus, öfver den ena eller andra grundsatsens värde och användbarhet, ej eller bör jag finna mig sårad af att anses såsom st:ftare af något som verkligen tillkommit och troligen blir beståndande, då jag rästan anar att de, som ifra för de nya grunderna, aldrig få tillfredsställelsen att se sina förslager ens försekte. Ändamålet med devna uppsats är egentligen, att från den erfarenhet, man här i Wermland mojliztvis kunnat samla, under anspråkslösa och inskränvkta banktransaktioner, draga några slutsatser, tjenande måhända till den allmännare frågans upplysning mera än många på förhand antagna suppositioner. Tillförlitligheten af de uppgifter jag går att sfgifva, förmodar j jag Icke sittes i fråga, då jag under dem tecknar mitt namn, och jag bör tro, om än i saknad af den upplysning i dylika ämnen, man frånkänner Statssekreteraren för Handelsoch Finansärerderna jemte mig, jag dock icke saknat tillfällen förvärfva mig någon erfarenhet uti åtminstone penningeställningen inom Wermland. Det fordrades, som hvar man vet, fulla åtta år, innan något försök 1 Sverge gjordes med inrättaadet af Priva!banker, på erund af den nu såsom oduglig ansedda Kongl. Mai:ts nådiga kuvgörelse af den 14 Januari 1324. Om det var svårigbeten att tillämpa denna lag, eller Riksbankens etablerade Filialkontor i Göleborg och Malmö, som verkade dd öjsmålet, iemnas derhän. Nog: af, tvenre Banker tillkommo dock ändtlizen, och den uråldriga monopoliseringen af lånerörelsen, jemte röreisekapitalets fixation, syntes härmed hafva sent omsider framtvingat en reaktion. Hvad hände då? Jo, dessa Banker, vid första stegen på sim obekanta bana, mötte, ehuru hvilande på en lag, som gällde och ännu gäller, det bittraste klander, och genast ett motstånd, som nästan icke syftade till mindre än att störta alla, som vågat sin välfärd på försöken att följa uppmavingen uti författninger. Saken är emellertid gammal och känd utomlands, om icke äfven här, att fördomsfulle ifrare uppstå vanligtvis, hvilka genast bestrida nyttan af nya, genom välvilliga mennisker började förbättringar, hvilka aldrig kunna undgå att störa äldre intressen. Behofvet i landsorterne, alt i möjligaste måtto göra sig oberoende af det allmänna, oftast nyckfulit förändrade, lånesystemet, var dock så bestämdt, att alla betänkligheter skingrades och större förtroende till kända personer än obekanta skriftställare, verkade en sällsynt enighet i besluten. Uti Wermland förenade sig 152 personer om inrättandet af en Provincialbank, i öfverensstämmelse med -Skottska Banksystemet och åtskilliga lokalförhållanden, under fullkomligt iakttagande af föreskrifterne uti Kongl. Maj:ts kungörelse af den 14:de Januari 1824. Jag nekar mig icke hafva ägt någon del i denna stiftelse, följden må blifva hur som helst, och skulle visserligen icke gjort mig saker till motiverandet af en Bank på dessa grunder, om icke min öfvertygelse varit, det de voro de rättaste man dittills kände. Om ortens stapelartiklar varit endast spanmål och bränvis, och dess näringar inskränkt sig till blotta förädlingen af några få rudimaterier för inhemsk förbrukning, måhända Wermländska Banken hade fått en annan form, mera öfverensstämmande med den Skånska. Vid första kommunikationen med Hr StatsSekreteraren m. m. Skogman i denna del, insåg han äfven detta, och det återstår ännu att bevisa, huruvida han och vi hafva misstagit oss, då icke utan en omsorgsfull granskning reglementsförslaget upprättades. Det märk värdiga är emellertid, att just den ansvarighet 1924 års kungörelse föreskrifver, och hvilken anses såsom icke bindarde, iikväl då skrämde åtskillige aktningsvärda personer fån deltaganI I I