FeSlsKHonens Tolkomligeframiica-deslang genom
penningerörelsens emancipation undan de icke an-
svariga statsmakterna, hvarföre den i närvarande
ögonblick säkert skall finnas af iMmtresce. Den ly-
der sålunda:
Med förbigående af alla uti tidningen Nya Argus
upprepade grundsatser för sti iflandet af Privatban-
ker i Sverge, äfvensom åtskilliga mig enskilt drab-
bande förebråelser, i förening med min aktnings-
värde vän Hr Statssekreteraren och Kommendören
af Skogman, samt dem, hvilka jemte mig deltagit i
stiftandet af Wermländska Provincialbanken; anser
jag mig nu böra anföra ett och annat rörande In-
rättningens tillkomst och tidigt samlade erfarenhet,
som måhända, fördomsfritt uppfattadt, torde tjena
till någon vpply sving i ämnet. Naturligtvis inger
jag mig ; deke i tvist med redaktionen af tidningen
Nya Argus, öfver den ena eller andra grundsatsens
värde och användbarhet, ej eller bör jag finna mig
sårad af att anses såsom st:ftare af något som verk-
ligen tillkommit och troligen blir beståndande, då
jag rästan anar att de, som ifra för de nya grun-
derna, aldrig få tillfredsställelsen att se sina försla-
ger ens försekte. Ändamålet med devna uppsats är
egentligen, att från den erfarenhet, man här i Werm-
land mojliztvis kunnat samla, under anspråkslösa
och inskränvkta banktransaktioner, draga några slut-
satser, tjenande måhända till den allmännare frå-
gans upplysning mera än många på förhand an-
tagna suppositioner. Tillförlitligheten af de upp-
gifter jag går att sfgifva, förmodar j jag Icke sittes
i fråga, då jag under dem tecknar mitt namn, och
jag bör tro, om än i saknad af den upplysning i
dylika ämnen, man frånkänner Statssekreteraren för
Handels- och Finansärerderna jemte mig, jag dock
icke saknat tillfällen förvärfva mig någon erfaren-
het uti åtminstone penningeställningen inom Werm-
land.
Det fordrades, som hvar man vet, fulla åtta år,
innan något försök 1 Sverge gjordes med inrättaa-
det af Priva!banker, på erund af den nu såsom o-
duglig ansedda Kongl. Mai:ts nådiga kuvgörelse af
den 14 Januari 1324. Om det var svårigbeten att
tillämpa denna lag, eller Riksbankens etablerade
Filialkontor i Göleborg och Malmö, som verka-
de dd öjsmålet, iemnas derhän. Nog: af, tvenre
Banker tillkommo dock ändtlizen, och den urål-
driga monopoliseringen af lånerörelsen, jemte rö-
reisekapitalets fixation, syntes härmed hafva sent
omsider framtvingat en reaktion. Hvad hände då?
Jo, dessa Banker, vid första stegen på sim obekanta
bana, mötte, ehuru hvilande på en lag, som gällde
och ännu gäller, det bittraste klander, och genast
ett motstånd, som nästan icke syftade till mindre än
att störta alla, som vågat sin välfärd på försöken att
följa uppmavingen uti författninger. Saken är e-
mellertid gammal och känd utomlands, om icke äf-
ven här, att fördomsfulle ifrare uppstå vanligtvis,
hvilka genast bestrida nyttan af nya, genom väl-
villiga mennisker började förbättringar, hvilka al-
drig kunna undgå att störa äldre intressen. Behof-
vet i landsorterne, alt i möjligaste måtto göra sig
oberoende af det allmänna, oftast nyckfulit förän-
drade, lånesystemet, var dock så bestämdt, att alla
betänkligheter skingrades och större förtroende till
kända personer än obekanta skriftställare, verkade
en sällsynt enighet i besluten. Uti Wermland för-
enade sig 152 personer om inrättandet af en Pro-
vincialbank, i öfverensstämmelse med -Skottska
Banksystemet och åtskilliga lokalförhållanden, un-
der fullkomligt iakttagande af föreskrifterne uti
Kongl. Maj:ts kungörelse af den 14:de Januari 1824.
Jag nekar mig icke hafva ägt någon del i denna
stiftelse, följden må blifva hur som helst, och skul-
le visserligen icke gjort mig saker till motiverandet
af en Bank på dessa grunder, om icke min öfver-
tygelse varit, det de voro de rättaste man dittills
kände. Om ortens stapelartiklar varit endast span-
mål och bränvis, och dess näringar inskränkt sig
till blotta förädlingen af några få rudimaterier för
inhemsk förbrukning, måhända Wermländska Ban-
ken hade fått en annan form, mera öfverensstäm-
mande med den Skånska. Vid första kommunika-
tionen med Hr StatsSekreteraren m. m. Skogman
i denna del, insåg han äfven detta, och det åter-
står ännu att bevisa, huruvida han och vi hafva
misstagit oss, då icke utan en omsorgsfull gransk-
ning reglementsförslaget upprättades.
Det märk värdiga är emellertid, att just den an-
svarighet 1924 års kungörelse föreskrifver, och
hvilken anses såsom icke bindarde, iikväl då skräm-
de åtskillige aktningsvärda personer fån deltagan-
I
I
I