hed alt I tL3adutut T1UlSdlllldUutrt I StWidad SalClU al UCL förnämsta värdshuset i Valence, i Dauphind. Der, liksom i alla småstäder i södra Frankrike, måste alla resande hålla till godo att vistas i samma rum, och intet annat bord finnes än table dhöte. Under denna årstid besökas dessa sköna trakter alltid af en stor mängd resande; äfven denna dag hade, såsom ofvan är nämådt, ett talvikt sällskap församlat sig kring bordet på Hötel de PEurope i Valence. Ett sådant värdshusbord, till hvilket slumpen fört ullsamman en mängd folk af alla nationer, alla stånd ooh åldrar, erbjuder en helt egen anblick. Man kan ej, utan en viss känsla af öfverraskning och förundran, se den förtroliga: bekantskap, som nästan i ögonblicket3uppkommer mellan personer, hvilka aldrig förr sett hvarandra, och som i nästa ögonblick åtskiljas för att aldrig mer återse hvarandra. Sällan händer, att det vid dessa slags måltider fattas talare som föra spiran i konversationen. Är let ea resande köp nan, hvilket ofta luträffar, gör man bäst att gripa till flykten, så fort man kan; understundom råkar man äfven på någon af detia folk, hvilka man aldrig tröttnar att höra, emedan de tala med ett uttryck, som är aefterhärmligt. i Så hände det äfven den dagen, hvarom vi ala. Den person, som spelade denna roll, var en medelålders man, hvilken, utom hans lättbet att tala och den stora vigt, han gaf sina ord, icke ägdefnågot utmärkande, utom att han,: oaktadt den starka hettan, i likhet med läkare, advokater och lärde i de flesta städer i Europa, var svartklädd från topp till tå: Samtalet hade vändt sig på Lavaters system och de nya Phrenoloziska lärorna Den svarta: herrn — så kallade honom gästerne sins emellan, : — sade att Lavater, trots sitt charlataneri, likväl sjort en mängd riktiga och intressanta iakttaselser; han PHåstod, att hufvuddragen af lifvet, 1 menniskans ansigte, denna själens trogna saesel, qvarlemna djupa spår; att ett ständigt förnyande af samma tankar, att:fortfarande samvetsagg och häftiga lidelser sammandraga anletsdragen på ett alltid enformigt sätt; han tillade, att dessa spår, förbundne med de phrenologiska iakttagelser, Galls och Spurzheims studier förvärfvat vetenskapen, voro tillräckliga att för forskaren afhölja de böjelser, hvilka naturen eller vanan gitvit hvarje menniska, och de handlingar hvartill hon låtit förleda SIT. Hvad mig angår, sade han slutligen, så har jag aldrig tagit felr. Naturligtvis öppaades vid dessa ord mer än en mun, för att bedja den svarta herrn gifva prof på sin konst. Han efterkom deras begäran, och äådagalede sin siareförmåga på flere af de närvarande. De allvarsamma Brottsmålsprotokolierna omnämna icke, om någon hade orsak till missnöje med hans uppenbarelser, om icke mer än en af de resande sköna kände sina kinder värmas af rodnadens glöd öfver-de svar, deras nyfikna frågor föranledt. Men visst är, : att öfvertygelsen var fullständig, och att den svarta herrens konst icke fann mnåcon otrogen — utom en cuda, som alldeles icke ville låta öfvertyga sig. Det var en man, som hitills icke tagit någon del i samtalet, och som man förut knappt hade bemärkt. Jaos nåstår. sade: