hed alt I tL3adutut T1UlSdlllldUutrt I StWidad SalClU al UCL
förnämsta värdshuset i Valence, i Dauphind.
Der, liksom i alla småstäder i södra Frankrike,
måste alla resande hålla till godo att vistas i
samma rum, och intet annat bord finnes än
table dhöte. Under denna årstid besökas des-
sa sköna trakter alltid af en stor mängd resan-
de; äfven denna dag hade, såsom ofvan är
nämådt, ett talvikt sällskap församlat sig kring
bordet på Hötel de PEurope i Valence.
Ett sådant värdshusbord, till hvilket slumpen
fört ullsamman en mängd folk af alla nationer,
alla stånd ooh åldrar, erbjuder en helt egen
anblick. Man kan ej, utan en viss känsla af
öfverraskning och förundran, se den förtroliga:
bekantskap, som nästan i ögonblicket3uppkom-
mer mellan personer, hvilka aldrig förr sett
hvarandra, och som i nästa ögonblick åtskiljas
för att aldrig mer återse hvarandra. Sällan
händer, att det vid dessa slags måltider fattas
talare som föra spiran i konversationen. Är
let ea resande köp nan, hvilket ofta luträffar, gör
man bäst att gripa till flykten, så fort man
kan; understundom råkar man äfven på någon
af detia folk, hvilka man aldrig tröttnar att
höra, emedan de tala med ett uttryck, som är
aefterhärmligt. i
Så hände det äfven den dagen, hvarom vi
ala. Den person, som spelade denna roll, var
en medelålders man, hvilken, utom hans lätt-
bet att tala och den stora vigt, han gaf sina
ord, icke ägdefnågot utmärkande, utom att han,:
oaktadt den starka hettan, i likhet med läkare,
advokater och lärde i de flesta städer i Euro-
pa, var svartklädd från topp till tå:
Samtalet hade vändt sig på Lavaters system
och de nya Phrenoloziska lärorna Den svarta:
herrn — så kallade honom gästerne sins emellan, :
— sade att Lavater, trots sitt charlataneri, likväl
sjort en mängd riktiga och intressanta iaktta-
selser; han PHåstod, att hufvuddragen af lifvet,
1 menniskans ansigte, denna själens trogna sae-
sel, qvarlemna djupa spår; att ett ständigt för-
nyande af samma tankar, att:fortfarande sam-
vetsagg och häftiga lidelser sammandraga an-
letsdragen på ett alltid enformigt sätt; han til-
lade, att dessa spår, förbundne med de phreno-
logiska iakttagelser, Galls och Spurzheims stu-
dier förvärfvat vetenskapen, voro tillräckliga
att för forskaren afhölja de böjelser, hvilka
naturen eller vanan gitvit hvarje menniska,
och de handlingar hvartill hon låtit förleda
SIT.
Hvad mig angår, sade han slutligen, så har
jag aldrig tagit felr.
Naturligtvis öppaades vid dessa ord mer än
en mun, för att bedja den svarta herrn gifva
prof på sin konst. Han efterkom deras begä-
ran, och äådagalede sin siareförmåga på flere
af de närvarande. De allvarsamma Brottsmåls-
protokolierna omnämna icke, om någon hade
orsak till missnöje med hans uppenbarelser, om
icke mer än en af de resande sköna kände sina
kinder värmas af rodnadens glöd öfver-de svar,
deras nyfikna frågor föranledt. Men visst är, :
att öfvertygelsen var fullständig, och att den
svarta herrens konst icke fann mnåcon otrogen
— utom en cuda, som alldeles icke ville låta
öfvertyga sig. Det var en man, som hitills
icke tagit någon del i samtalet, och som man
förut knappt hade bemärkt. - Jaos nåstår. sade:
