4? Ma
i detta system är falskt; att menniskans tankar
lika litet stå att läsa på hennes ansigte, som
hennes böjelser äro ordnade i hjernan efter vis-
sa facker, och bilda yttre uttiryek i hufvud-
skålens knotor. Få menniskors lif har väl va-
rit oroligare än mitt, tillade han med ett bit-
tert löje, få tankar måste hafva lemnat så dju-
pa spår som mina; men jag trotsar er ändå.
alt säga hvem jag är. i
Under det den obekante talade, hade den
svarta herrn bestindigt fixerat den sällsamma
gästen, och syntes betagen af en smärtsam käns-.
las; han teg. Man uppfordrade honom från
alla håll att svara, och den obekante sjelf, med
ett uttryck af vrede och förolämpning, uppre-
pade: jag slår vad, att Ni icke kan säga
hvem Jag är. Välan! sade ändtligen der
svarte herrn, allt mer och mer skakad, och lik-
som beherrskad af en mäktig och befallande
onde, som emot hans vilja tvingade honom att
tala: Ni har rätt; denna vetenskap är icke
ofelbar, och Ni är lycklig, att så förhåller sig;
ty annars vore Nien af de största missdådare,
som jorden burits Ni har alla tecken, hvarpi
man igenkänner en mördare.
Vid dessa ord, som uttalades med djup rö-
relse, upptom i salen ett doft buller, hvarp?
allt blef tyst igen.
Den obekante rusade upp med förskräcklig!
raseri, hans ansigte vanställdes af vrede och lik-
nade en afgrundsandes. Alla närvarande blek-
nade. Plötsligen hördes utifrån ett häftigt bul-
ler; värden alldeles utom sig inträdde i salen,
och gaf tilkänna att i grannbyn en stor stöld
hade blifvit begången, att den som misstänktes
derför befann sig i sällskapet, och att mar
kom för att anställa visitation.
A!llas bliekar riktades på den okände, hvars
vrede vid denna underrättelse hastigt syntes af-
svalna. De stulna sakerna funnos i bans kof-
fert; ban arresterades. Sedan han i några da-
gar hårdnackadt nekat till brottet, gjorde han
slutligen en ryslig bekännelse. fan var inger
annan än Robert Saint Clair, Daumas Dupins
medbrottsling, mördaren vid Montmorency!
Han var icke död såsom man trodde, utar
hade efter många äfventyr, drifsen af ett oemot-
ståndligt öde, ätervändt till fäderneslandet, fö:
att lemna sitt hufvud åt schavotten.
Ivad den svarta herrn angår, så är hans
namn icke bekant; enligt inhämtade underrät-
iclser skall han hafva mycken likhet wed ee
läkare i trakten af Lyon, som är ryktbar för
sina phrenologiska studier, och äger en temh-
gen skön samling af hufvudskålar efter gnillo-
tinerade förbrytare, hvilka i hans förmak äre
mycket sivligt ordnade på malosnyv hbilov.