3 dill Utepllda UC fUlicS Sdistliy, adillaset di ven detta sällskap, att modifikationerne af hjernans organisation äro vilkoren för dygd och last, för snille och slöhet. Helt nyligen hade det sin tredje års-sammankomst, då berättelse upplöstes om åtskilliga märkvärdiga ohbservationer, som bufvit gjorda på afrättade missdådares hufvuden, och hvilka alla påstodos bestyrsystemets riktighet. Äfven anfördes följane besynnerliga händelse, bevittnad af protoERA i en brottmålsransakning, som förlidet år förevarit vid en Fransk domstol och då väckte allmän uppmärksamhet: För längre tid ullbaka blefvo i Montmorency ett ungt äkta par i sin boning mördade af två främlingar, som gästade hos dem; de särskilta omständigheterna af detta med en förvånande kallblodiehet begångna mord äro ännu i friskt minne. Mördarne voro tvenne fångar som kort förut rymt från galerererna 1 Rochefort, dit de genom en dom af assisrätten blifvit dömde till lifstids tvångsarbete; de hade undkommi, trots de talrika soldaternes vaksamhet, trots de trefaldiga hinder, hvilka Charantes tjupa flodbädd, murarne kring hamnen och stadsvallarne lade i deras väg, trots den dubbla kedja som dag och natt belastar den för lifstid dömde. fJessa menniskors lefnadshistoria var en låns väfnad af förbrytelser; sammankedjade för samma brott, bade den gemensamma känslan af en eländig tillvarelse och kanhända äfven den förskräckliga likstämmigheten af deras själar alsirat en nära sympati dem emellav. På gaererne hade man äfven gifvit dem det romaniska napmet VWapenbröderne. Den ene af dessa sällsarnma vänner helte Daumas-Dupin. Efter sitt brott flyktade han till Italien, men blef snart utlefvererad till Frankrike och inställd ör rätta.Ingen, som bevistade förhöret med voxom, skall någonsin kunna glömma hans rånstötande utseende; han talade med lätthet. öjde till och med qvickhet, och ändå väckte vans anblick ett vidrigt intryck. Hans läppa voro tunna och smala, näsan spetsig med vid: utspärrade näsborrar, ögonen grå och lifliga; nen isynnerhet föll hufvudet i ögonen, hvilket nildade ett mycket smalt ansigte, mena utvidade sig bakåt, och var beklädt med ett svart jockf, styft, och lockigt hår, icke olikt håren så en tigers hufvud. Paumas-Dupin blef dömd till döden och afättades. Hans medbrotsling hette Robert Saint-Clair. )enne man, begåfvad med en underbar styra och ett bepröfvadt mod, öfverträffade till och ned sin kamrat i tilltagsenhet och vildhet. Det ar han, som utkastade planen till flykt och tförde den... De begge fångarne sprungo ned vån murarne, hvilka omgifva Rochefort ouch ro mer än tjugu fot höga. Saint-Clair skadae sig icke : fallet, men Daumas-Dupin bröt na benet och blef ligsande på platsen; hans amrat tog honom då på ryggen, och med dena ansenliga tyngd, samt belastad med sina edjor, gick han på den sumpiga slätten kring harente i tio fulla timmar, utan att hvila. jet var äfven han, som rådde till mordet i lontmorency: och åtog sig hufrudrollen vid tförandet, Sedan mor det var föröfvadt, I kom han i trär)