3 dill Utepllda UC fUlicS Sdistliy, adillaset di
ven detta sällskap, att modifikationerne af hjer-
nans organisation äro vilkoren för dygd och
last, för snille och slöhet. Helt nyligen hade
det sin tredje års-sammankomst, då berättelse
upplöstes om åtskilliga märkvärdiga ohbservatio-
ner, som bufvit gjorda på afrättade missdåda-
res hufvuden, och hvilka alla påstodos bestyr-
- systemets riktighet. Äfven anfördes följan-
e besynnerliga händelse, bevittnad af proto-
ERA i en brottmålsransakning, som förlidet
år förevarit vid en Fransk domstol och då
väckte allmän uppmärksamhet:
För längre tid ullbaka blefvo i Montmoren-
cy ett ungt äkta par i sin boning mördade af
två främlingar, som gästade hos dem; de sär-
skilta omständigheterna af detta med en för-
vånande kallblodiehet begångna mord äro ännu
i friskt minne. Mördarne voro tvenne fångar
som kort förut rymt från galerererna 1 Ro-
chefort, dit de genom en dom af assisrätten
blifvit dömde till lifstids tvångsarbete; de hade
undkommi, trots de talrika soldaternes vaksam-
het, trots de trefaldiga hinder, hvilka Charantes
tjupa flodbädd, murarne kring hamnen och stads-
vallarne lade i deras väg, trots den dubbla kedja
som dag och natt belastar den för lifstid dömde.
fJessa menniskors lefnadshistoria var en låns
väfnad af förbrytelser; sammankedjade för sam-
ma brott, bade den gemensamma känslan af
en eländig tillvarelse och kanhända äfven den
förskräckliga likstämmigheten af deras själar al-
sirat en nära sympati dem emellav. På ga-
ererne hade man äfven gifvit dem det roman-
iska napmet VWapenbröderne.
Den ene af dessa sällsarnma vänner helte
Daumas-Dupin.
Efter sitt brott flyktade han till Italien, men
blef snart utlefvererad till Frankrike och inställd
ör rätta.- Ingen, som bevistade förhöret med
voxom, skall någonsin kunna glömma hans
rånstötande utseende; han talade med lätthet.
öjde till och med qvickhet, och ändå väckte
vans anblick ett vidrigt intryck. Hans läppa
voro tunna och smala, näsan spetsig med vid:
utspärrade näsborrar, ögonen grå och lifliga;
nen isynnerhet föll hufvudet i ögonen, hvilket
nildade ett mycket smalt ansigte, mena utvid-
ade sig bakåt, och var beklädt med ett svart
jockf, styft, och lockigt hår, icke olikt håren
så en tigers hufvud.
Paumas-Dupin blef dömd till döden och af-
ättades.
Hans medbrotsling hette Robert Saint-Clair.
)enne man, begåfvad med en underbar styr-
a och ett bepröfvadt mod, öfverträffade till och
ned sin kamrat i tilltagsenhet och vildhet. Det
ar han, som utkastade planen till flykt och
tförde den... De begge fångarne sprungo ned
vån murarne, hvilka omgifva Rochefort ouch
ro mer än tjugu fot höga. Saint-Clair skada-
e sig icke : fallet, men Daumas-Dupin bröt
na benet och blef ligsande på platsen; hans
amrat tog honom då på ryggen, och med den-
a ansenliga tyngd, samt belastad med sina
edjor, gick han på den sumpiga slätten kring
harente i tio fulla timmar, utan att hvila.
jet var äfven han, som rådde till mordet i
lontmorency: och åtog sig hufrudrollen vid
tförandet,
Sedan mor det var föröfvadt, I kom han i trär)