MHiSsSdlC KldASstll I Ctl vVldad DaLUIC LIllStalluy, LUR
det yttre nemligen; men man må ej förbise, att
all lycka är relativ och att för dess grader
linnes en enda mätare: individens belåtenhet
eller obelåtenhet dermed. Nu har den tidpunkt
inträffat, då menigheten börjat inse, det hennes
lott icke är den lyckligaste i samhället; att det
deröfver gifves flere gradationer, till hvilka
hon skulle vilja uppstiga. Önskan efter något
bättre är utvecklingens början och första vil-
kor. Men denna mötes af de mångfaldiga hin-
der samhällsinrättningen lägger i vägen derför,
skatternas börda, som gör henne till statens
lifegen, missaktningen hos de högre, som än-
nu betrakta henne som ett sämre organise-
radt slägte, hennes okunnighet, hvilken hon
mera känner såsom en ny boja, som ute-
slänger henne från statens fördelar än så-
som en moralisk brist, och slutligen dessa
polisförfattningar, som erfarenheten visat stund-
om upphäfva lagen, som göra dess påstådda
allmänlighet till ett gäckeri, dessa stadganden och
författningar, som inskränka dess näringsfrihet,
besvära hvarje dess steg, hämma eller försvåra
hvarje dess handling, allt delta, som minskar
dess trefnad, som derigenom undergräfver dess
sedlighet och förslöar dess själskraft, väcka först
hennes likgiltighet för samhället med dess ord-
ningar, och slutligen hennes hat. Månne vi
bedraga oss mycket, om vi säga alt massan i
de flesta Europeiska stater för närvarande be-
finner sig vid likgiltighetens stadium 3; att der
den personliga tillgifvenhetens eller entusias-
mens band lossnat, finnas inga andra som fästa
henne vid institutioner, af hvilka hon ej känner
fördelarne, emedan dessa i sjelfva verket icke
existera för henne, utan blott tyngden och un-
dantagen, hvaraf hon ej hämtar någon anled-
ning till kärlek? Det nästa steget från denna
likgiltighet är forskningen efter samhällsinrätt-
ningens gagn. Menigheten frågar: hvartill tjenar
det, att jag underkastar mig allt detta tvångz
att jag låter från vaggan till grafven beherrska
mig, då jag kan vara min egen herre; att jag
låter nedtlynga mig af arbete för att lemna
dess frukt åt andra, hvilka betala mig med
förakt; att jag offrar Hf och lemmar till upp-
rättbållande af en stalsform, som endast existe-
rar till min plåga och hvars alla fördelar skör-
das af andra? I den stund massan börjar så
resonera, är det förbi med det samhälle, der
sådant sker. Folket skall der antingen eodast
sätta en vis tröghetskraft emot det främmande
eröfringsförsöket, hvilket då cj länge skall ute-
bli — och man erinre sig, att soldaten äfven
hör till massan, delande dess åsigter och in-
tressen — eller skall likgiltigheten öfvergå Vill
hat, och hatet är en kraft, mot hvilken sty-
relsen och de privilegierade klasserna icke
kunna sälta några bommar. Man räkne icke
på att detta resonerande skall bli en långsanr
frukt af öfverläggningen och tiden. Då vore
det icke farligt. Nej, ju mindre begreppsförråd
menniskosinnet har, desto lättare är det mot-
:tagligt för det, som anslår en sträng af dess
för hand varande åsigter, som lofvat att fylla
elt tomt rum i dess bjerna, och man här sett
uva idfer med löpeldens hastighet sprida sig
öfver folkmassor, visserligen halfva, - ofull-
o IT:
ständiga, men just derföre så mycket vadlisare;