MHiSsSdlC KldASstll I Ctl vVldad DaLUIC LIllStalluy, LUR det yttre nemligen; men man må ej förbise, att all lycka är relativ och att för dess grader linnes en enda mätare: individens belåtenhet eller obelåtenhet dermed. Nu har den tidpunkt inträffat, då menigheten börjat inse, det hennes lott icke är den lyckligaste i samhället; att det deröfver gifves flere gradationer, till hvilka hon skulle vilja uppstiga. Önskan efter något bättre är utvecklingens början och första vilkor. Men denna mötes af de mångfaldiga hinder samhällsinrättningen lägger i vägen derför, skatternas börda, som gör henne till statens lifegen, missaktningen hos de högre, som ännu betrakta henne som ett sämre organiseradt slägte, hennes okunnighet, hvilken hon mera känner såsom en ny boja, som uteslänger henne från statens fördelar än såsom en moralisk brist, och slutligen dessa polisförfattningar, som erfarenheten visat stundom upphäfva lagen, som göra dess påstådda allmänlighet till ett gäckeri, dessa stadganden och författningar, som inskränka dess näringsfrihet, besvära hvarje dess steg, hämma eller försvåra hvarje dess handling, allt delta, som minskar dess trefnad, som derigenom undergräfver dess sedlighet och förslöar dess själskraft, väcka först hennes likgiltighet för samhället med dess ordningar, och slutligen hennes hat. Månne vi bedraga oss mycket, om vi säga alt massan i de flesta Europeiska stater för närvarande befinner sig vid likgiltighetens stadium 3; att der den personliga tillgifvenhetens eller entusiasmens band lossnat, finnas inga andra som fästa henne vid institutioner, af hvilka hon ej känner fördelarne, emedan dessa i sjelfva verket icke existera för henne, utan blott tyngden och undantagen, hvaraf hon ej hämtar någon anledning till kärlek? Det nästa steget från denna likgiltighet är forskningen efter samhällsinrättningens gagn. Menigheten frågar: hvartill tjenar det, att jag underkastar mig allt detta tvångz att jag låter från vaggan till grafven beherrska mig, då jag kan vara min egen herre; att jag låter nedtlynga mig af arbete för att lemna dess frukt åt andra, hvilka betala mig med förakt; att jag offrar Hf och lemmar till upprättbållande af en stalsform, som endast existerar till min plåga och hvars alla fördelar skördas af andra? I den stund massan börjar så resonera, är det förbi med det samhälle, der sådant sker. Folket skall der antingen eodast sätta en vis tröghetskraft emot det främmande eröfringsförsöket, hvilket då cj länge skall utebli — och man erinre sig, att soldaten äfven hör till massan, delande dess åsigter och intressen — eller skall likgiltigheten öfvergå Vill hat, och hatet är en kraft, mot hvilken styrelsen och de privilegierade klasserna icke kunna sälta några bommar. Man räkne icke på att detta resonerande skall bli en långsanr frukt af öfverläggningen och tiden. Då vore det icke farligt. Nej, ju mindre begreppsförråd menniskosinnet har, desto lättare är det mot:tagligt för det, som anslår en sträng af dess för hand varande åsigter, som lofvat att fylla elt tomt rum i dess bjerna, och man här sett uva idfer med löpeldens hastighet sprida sig öfver folkmassor, visserligen halfva, ofullo IT: ständiga, men just derföre så mycket vadlisare;