sig ifhvarje handling, i hvarje föremål, i hvarje
behof. Hvad! om en skicklig folkledare fram-
står och vet att göra dessa åsigter gällande!
Han skall, en ny politisk Mahomet, emhvälfva
allt bestående, som är i strid med hans läror:
och sådant är fallet i nästan alla Europeiska
stater. Vore det ieke bättre, att förekomma
dessa vådor, än att låta sig öfverraskas deraf?:
Det gifves ingen sämre och mindre gagnande
eftergift, äm tvångets, och den som afbidar det,
kan ej beräkna hvad han skall bli tvungen all
eftergifva. Det vore så lätt, att undvika denna
våda, ty ännu fordra massorna intet annat,
än hvad man skulle ha heder af att gifva dem:
rättvisa.
Man kan icke afhandla detta ämne, utan att
fästa sig vid Julirevolutionen, emedan den ut-
gjorde första brytningen uti det öfvergångstill-
stånd, hvarom vi nyss talat.
Denna revolution var onekligen ett folkets
verk, mer än någon annan. Man kan tillägga:
den var de ringare klassernas wverk. Dessa
kände, att Bourbonerne voro deras fiender,
hvilket en naturlig instinkt snarare sade dem,
än styrelsens handlingar, som dittills hufvud-
sakligen endast gällt de liberala institutionernc
och ideerna samt deras organer. Men menig-
heten anade, att de förras seger skulle sluta
med dagsverkenas, tiondens, salttaxans återstäl-
lande, med ett anfall på nationalgodsens inne-
hafvare, med folkskolornas afskaffande, med
ett ord, med folkets slafveri. Det reste sig så-
Junda i hela sin kraft, och denna krvafts omät-
lighet och oemotståndlighet har aldrig så ögon-
skenligt blifvit ådagalagd, som på de tre revo-
lutionsdagarne. Den tusenåriga thronen, som
trotsat så många stormar, som genomgått sjelf-
va den första revolutionens orkaner och rest
sig ur det grus, hvarmed den i tre och tjugu
år legat betäckt, föll på tre dagar cch föll
för sista gången. Men äfven här visade sig den
gamla regelns sanning, att det är lättare att
segra än att nyttja sin seger. En revolution
är en afvikelse från den vanliga ordningen, och
får ej behandlas på vanligt sätt. Den som bör-
jat henne, måste antingen sjelf utföra henne el-
ler öfverlemna detta värf åt en som förstår
dess syfte och äger kraft nog dertill, det vil!
säga, som vet att stödja sig på massans. Såle-
des hade Franska folket, som störtat det gam-
la, äfven bort införa det nya som den allmän-
na meningen begärde, eller uppdraga denna
omsorg åt en folkets man i detta ords sanna
bemärkelse. Man försummade att göra det. Af
ea öfverdrifven moderation lemnades hvälfnin-
gens resultater i Deputerade Kamarens händer,
och denna, fattad af samma moderations svin-
del, öfverlemnade kronan åt en hederlig man
utan tvifvel, men hvilket råkade att ske i en
tid, då det behöfdes en stor man, emedan ö-
gonblicket verkligen var stort. Detta misstag
kommer väl icke att upphäfva revolutionens
framtida följder, men det har aflägsnat dem
och gjort en ny brytning oundviklig. De när-
maste följderne ha således blifvit något helt
annat, än hvad man väntade.
(Forts. e. a. 2.)