mem, SU
de första kristna församlingarna, är det sam-
ma som man nu säger om liberalismen, så
länge den icke urartat.
Det är ett stort missförstånd, om man låter
förleda sigaf det, ien allt för vidsträkt bemärkelse
tagna ordet revolution att tro, det här är frågan
om ett företag, som ligger inom domaremaktens
område, eller inom den verldsliga maktens i all-
mänhet, och som man vore berättigad eller i stånd
att förhindra. Det är sjelfva tidernas ström
som oupphörligt hvälfver sina vågor mot evig-
heten, utan att af menniskohänder kunna
ledas eller hämmas. Hvad menniskorna äro
och göra, flyter endast som skumm på den o-
mätliga böljan, och alla folk genomgå slutli-
sen alla bildningens stadier på den för dem
bestämda banan, de maktägande må styra och
ro buru de vilja. Äfven liberalismen bidrar
endast föga dertill, emedan hon sjelf endast är
verkan, icke orsak till denna rörelse, som har
sin grund i menniskonaturen. Endast få dödli-
ga har det varit beskärdt att utmärkas såsom
de första i någon stor utvecklingsperiod, och
väsom dess upphofsmän, och äfven om dem
han man ej säga, för huru mycket de hafva
sin föregångare alt tacka, ty det gifves också
här ingen lucka och intet språng. Allt är för-
S p 5;
beredt genom ett annat; våg tränger sig på
våg, tankeverkningen är oändlig, och från en
liten början utvecklar sig en beständigt. större.
Men om man med revolution förstår ett
våldsamt och olagligt ingripande i de bestå-
ende förhållanderne och statsformerne, hvil-
ket också är detta ords rätta betydelse, så är
sådant också rakt stridande mot liberalismens
verkliga natur, samt lika så dåraktigt och o-
rätt som försöket, att med våld vilja återhålla
tidens utvecklingsprocess. I denna bemärkelse
äro de liberala icke egentligen revolutionära,
utan de inse, att de äro skyldige trohet mot
det bestående, men att denna trohet hufvud-
sakligen består deri, att hjelpa till att befor-
dra den naturenliga utbildningen till allt större
och större fullkomlighet. Den förmyndare,
som qvarhåller sin myndling i barndomens o-
kunnighet, för att sjelf få fortfara i åtnjutandet
af hans förmögenhet, är lika så trolös som den,
hvilken mördar horom, för att få ärfva ho-
nom. De liberala äro i sig sjelfva intet parti,
utan lika sinnade menniskor, men äfven de red-
ligaste ibland dem nödgas stundom, att sluta
sig närmare till hvarandra, när man anklagar
och förföljer dem. Det ankommer då på fol-
kets bildningsgrad, huru mycket likstämmig-
het iddgen har funnit i sinnena, om liberalis-
men skall vara en magt eller icke, och huru
långt denna magt skall gå.
Cm vi betrakta deu nyare tidens liberalism,
så är det först och främst omisskänneligt, att
den under de sista femtio åren företrädesvis ta-
git sin rigtning åt statslifvet, sedan den förut
en lång tid kämpat för tankefriheten i religiö-
sa ämnen. Den offentliga maktens uppkomst
och medlen, att hålla dess utöfning inom lagli-
ga gränser, med ett ord, rättsprincipens rea-
liserande, med hvad som deraf följer: statsad-
ministrationens offentlighet, tryckfrihet, embets-
männens ansvarighet för alla styrelseåtgärder,
valda representationer med deras attributioner,
iemnlikhet inför lagsan I cvnnarhat I AnsaRnsdA