Article Image
mem, SU de första kristna församlingarna, är det samma som man nu säger om liberalismen, så länge den icke urartat. Det är ett stort missförstånd, om man låter förleda sigaf det, ien allt för vidsträkt bemärkelse tagna ordet revolution att tro, det här är frågan om ett företag, som ligger inom domaremaktens område, eller inom den verldsliga maktens i allmänhet, och som man vore berättigad eller i stånd att förhindra. Det är sjelfva tidernas ström som oupphörligt hvälfver sina vågor mot evigheten, utan att af menniskohänder kunna ledas eller hämmas. Hvad menniskorna äro och göra, flyter endast som skumm på den omätliga böljan, och alla folk genomgå slutlisen alla bildningens stadier på den för dem bestämda banan, de maktägande må styra och ro buru de vilja. Äfven liberalismen bidrar endast föga dertill, emedan hon sjelf endast är verkan, icke orsak till denna rörelse, som har sin grund i menniskonaturen. Endast få dödliga har det varit beskärdt att utmärkas såsom de första i någon stor utvecklingsperiod, och väsom dess upphofsmän, och äfven om dem han man ej säga, för huru mycket de hafva sin föregångare alt tacka, ty det gifves också här ingen lucka och intet språng. Allt är förS p 5; beredt genom ett annat; våg tränger sig på våg, tankeverkningen är oändlig, och från en liten början utvecklar sig en beständigt. större. Men om man med revolution förstår ett våldsamt och olagligt ingripande i de bestående förhållanderne och statsformerne, hvilket också är detta ords rätta betydelse, så är sådant också rakt stridande mot liberalismens verkliga natur, samt lika så dåraktigt och orätt som försöket, att med våld vilja återhålla tidens utvecklingsprocess. I denna bemärkelse äro de liberala icke egentligen revolutionära, utan de inse, att de äro skyldige trohet mot det bestående, men att denna trohet hufvudsakligen består deri, att hjelpa till att befordra den naturenliga utbildningen till allt större och större fullkomlighet. Den förmyndare, som qvarhåller sin myndling i barndomens okunnighet, för att sjelf få fortfara i åtnjutandet af hans förmögenhet, är lika så trolös som den, hvilken mördar horom, för att få ärfva honom. De liberala äro i sig sjelfva intet parti, utan lika sinnade menniskor, men äfven de redligaste ibland dem nödgas stundom, att sluta sig närmare till hvarandra, när man anklagar och förföljer dem. Det ankommer då på folkets bildningsgrad, huru mycket likstämmighet iddgen har funnit i sinnena, om liberalismen skall vara en magt eller icke, och huru långt denna magt skall gå. Cm vi betrakta deu nyare tidens liberalism, så är det först och främst omisskänneligt, att den under de sista femtio åren företrädesvis tagit sin rigtning åt statslifvet, sedan den förut en lång tid kämpat för tankefriheten i religiösa ämnen. Den offentliga maktens uppkomst och medlen, att hålla dess utöfning inom lagliga gränser, med ett ord, rättsprincipens realiserande, med hvad som deraf följer: statsadministrationens offentlighet, tryckfrihet, embetsmännens ansvarighet för alla styrelseåtgärder, valda representationer med deras attributioner, iemnlikhet inför lagsan I cvnnarhat I AnsaRnsdA

18 juni 1833, sida 3

Thumbnail