kantskap, och 1 synnerhet när man icke dervid
kan instämma i den föregångna tonen. I en
sådan brydsam belägenhet befinna vi oss äfven
i anseende till Hr Lewy. Ett stort rykte, upp-
repadt äfven af oss efter utländska tidningar,
hade föregått honom. Den häraf öfverspända
väntan fordrar snart för mycket, och blir så
lätt orältvis, om hon icke finner sig öfverträf-
fad. Så tycktes-oss vara fallet med flere åhö-
rare i anseende till Hr L., och kanhända var
det harmen öfver egna felslagna, för långt sträck-
ta förhoppningar, som uppfunnit sagan, att den
Artist, om hvilken det entusiastiska ryktet be-
rältat så underbara saker, icke var den här
uppträdande, utan hans bror. Den mera billi-
ge torde medsgifva, att man cj får begära allt
för mycket af valdthornet, som är ett förträff-
figt och oumbärligt instrument, men icke all-
tid lämpligt för solosaker, i synnerhet efter de
numera så högt stegrade musikaliska fordrin-
garne, samt att det, efter hvad också dess namn
tillkännagifver, har sin plats icke i konsertsa-
lens tvånga och qvalmiga atmosfer, utan i den
rönskande skogen under den blåa himmelen
och den fria friska luften, der lärkan sjunger
och nektergalen slår sina tjusande toner. Hvem
har icke der med hänryckning hört på afstånd
äfven dess enklaste toner, återgifna af eko?
I konsertsalen åter kommer man med an-
dra anspråk, och anspråkets bestämmelse är,
att sällan uppfyllas. ,
Vi skola således icke åtaga oss att afgöra Hr
L:s verkliga konstnärsrang, utan helt enkelt in-
skränka oss till att uppgifva huru vi funno
hans spel. Han har, så tyckte vi, icke denna
milda, smekande ton, som utmärkte det Hirsch-
feldska valdthornet i dess bästa dagar; men en
stark ton af ett ljud mellan fagottens och ba-
sunens, mycken färdighet, och framför allt
ett delikat, smakfullt, verkligen artistiskt före-
drag. Adagiot är hans starka sida; i allegrot
tyckte vi oss ett par gånger höra en klufven,
icke fullkomligt ren. ton. Det vore således
obilligt, att söka bestrida Herr L. en utmärkt
virtuositet; men det stora, öfverlägsna, till själen
gående saknade vi dock i hans spel. Må hända
var denna afton också en af hans mindre lyck-
liga momanger. Åtminstone syntes mängden af
åhörare dela denna tanka; ty bifallet var vis-
serligen omisskänneligt, men icke så lifligt och
enhälligt, som en stor talang kunnat vänta. I
a!la fall medgifves gerna, att det offentliga bi-
fallet icke är någon osviklig mätare af förtjen-
sten, och denna afton gaf derpå ett nytt be-
vis, ty det röjdes icke vid Steibelts sköra Ou-
verture till Romeo och Juliette som började
Konserten! Sista Numern utgjordes af ett styc-
ke för Valdthorn och Tenorröst, så obetydligt
att det utan saknad kunnat vara borta. En
Herr Liedberg sjöng Tenorstämman. Er Lied-
berg lär vara född Svensk, men har tilibragt
sin mesta tid på resor utom lands, hvarföre
också hans föredrag var fullkomligt Tyskt, så
i anseende till pronunciationen, som — till
det något skorrande nasala ljudet af hans
röst. — De öfriga styckena, som upp-
fördes denna afton, voro Ouverturen till Glucks
Alceste, ett minne af den gamla goda tiden,
en Scherzo af Bethoven gifven i stället för
Aen utlafvade sanoen af Mamsell Ficka cam