i p j hetsstycken, i hvilka snille och smak visserligen finnasskrifter värdiga uppmärksambet, fast de nerhet öfverlemnas, under citerande af åtskilliga pagine i Journalen, till Läsarens bedömande, huruvida Smak sådan Rosenstein definierat den? i denna Bok blifvit iakttagen. Insändaren af dessa rader är inkompetent att falla något omdöme om JournalFörfattarens snille och smak, men kan upplysa att denne aldrig kom ihåg att spekulera på någon belöning för snille och smak, eller ens infallsvis kom att tänka på någon täflin2sskrift i detta sitt arbete, Den förebråelse för Cynicism på vissa stallen, som, så väl eljest, som nilifrågavarande Tidnings-artikel bonom gifves, bar ban ivgenting att invända emot, utan. håller till godo såsom wvälförtjant. Men huruvida Lundbladska piiset, på de skäl Tidningsartikeln andrager, kan anses oförtjent, det lärer ändå kuona sättas i fråga. Dervid lära ej så mycket Svenska Akademiens stifta res, som icke fast mera Lundbladska piisets stittares åsigter komma i fråga. Hvilka och hurudana dessa varit känner insändaren icke, men väl, att vid prisets öfversändande det utiryckeligen blifvit appgifvit, att Svenska Akademien årligen lemnar det åt en under det förflutna året utkommen skrift som fäst hennes synnerliga uppmärksamhet. Derafsvnes följa, att det icke uteslutande tillhör vitteräro oeltergifliga: dermed icke sagdt att det kan tilldelas slöa och platta stycken. Det kan väl ej äro täflingsskrifter i snille och smak. Att Svenska Akademien börjar blifva mycket medsörlig lärer åtminstove utiifrågavarande fall vara ett olämpligt uttryck, ty medgörlighet kan ej komma i fråga, der ingen presserar, och en belöning gifves utan att vara sökt. Att vara s!0 och platt har vetterligen ingen hittills beskyllt Missions-Journalen för, hvilket är den egenteliga saknaden af snille och smak. Men bär anses smaken varia biltog, eroedan ett Cyniskt sjelfsvåld röjer sig på vissa ställen. Huru Rosensteins definition på smak lyder är mig obekant, men hvad skulle på Kellgrens tid? hafva skett, om ett Svenskt original-arbete utkommit, sådant som Horatii skrifter på Latin? Månnoe Författaren ansetts hafva förbisett smaken, sådan bemärkelse den, i fråga om vitterhet, bör bafva, derföre att uti hans bok förekommo 8de och 12:te E. oden 8:de Satiren i rista Boken, andra obscena ställen att förtiga? De lära vara kanske till och med ändå något svårare att helt införa än de citerade ställena i Journalen. Nu frågas, om enligt Gustaf Ill:s åsigter Horatius saknade snille och smak? sans comparaison väl förståendes, Meningen är blott den att en författare icke bör anses aldeles hafva bitit bufvud af skammen, fastän ban på ett eiler annat ställe är något sjelfsvåldig. I afseende på begreppet om snille och smak, synes här den frågan kunna göras: är det blott i skapandet af det ideela de äro med, eller är det ock i det trogna återgifvandet i af det verkliga? Medgifves det sednare, då j är ett pris tilldömt Författaren till Missions Journalen, af sjelfva den Tidningsartuikel som 4 här recenseras, Ty då ett snille tillerkännes