i
p
j
hetsstycken, i hvilka snille och smak visserligen
finnasskrifter värdiga uppmärksambet, fast de
nerhet öfverlemnas, under citerande af åt-
skilliga pagine i Journalen, till Läsarens be-
dömande, huruvida Smak sådan Rosenstein
definierat den? i denna Bok blifvit iakttagen.
Insändaren af dessa rader är inkompetent att
falla något omdöme om Journal- Författarens
snille och smak, men kan upplysa att den-
ne aldrig kom ihåg att spekulera på nå-
gon belöning för snille och smak, eller ens
infallsvis kom att tänka på någon täflin2s-
skrift i detta sitt arbete, Den förebråelse för
Cynicism på vissa stallen, som, så väl eljest, som
nilifrågavarande Tidnings-artikel bonom gif-
ves, bar ban ivgenting att invända emot, utan.
håller till godo såsom wvälförtjant. Men hu-
ruvida Lundbladska piiset, på de skäl Tid-
ningsartikeln andrager, kan anses oförtjent,
det lärer ändå kuona sättas i fråga. Dervid
lära ej så mycket Svenska Akademiens stifta
res, som icke fast mera Lundbladska piisets
stittares åsigter komma i fråga. Hvilka och
hurudana dessa varit känner insändaren icke,
men väl, att vid prisets öfversändande det ut-
iryckeligen blifvit appgifvit, att Svenska
Akademien årligen lemnar det åt en under
det förflutna året utkommen skrift som fäst
hennes synnerliga uppmärksamhet. Derafsv-
nes följa, att det icke uteslutande tillhör vitter-
äro oeltergifliga: dermed icke sagdt att det kan
tilldelas slöa och platta stycken. Det kan väl
ej äro täflingsskrifter i snille och smak. Att
Svenska Akademien börjar blifva mycket med-
sörlig lärer åtminstove utiifrågavarande fall
vara ett olämpligt uttryck, ty medgörlighet
kan ej komma i fråga, der ingen presserar,
och en belöning gifves utan att vara sökt.
Att vara s!0 och platt har vetterligen in-
gen hittills beskyllt Missions-Journalen för,
hvilket är den egenteliga saknaden af snille
och smak. Men bär anses smaken varia biltog,
eroedan ett Cyniskt sjelfsvåld röjer sig på vis-
sa ställen. Huru Rosensteins definition på
smak lyder är mig obekant, men hvad skulle
på Kellgrens tid? hafva skett, om ett Svenskt
original-arbete utkommit, sådant som Horatii
skrifter på Latin? Månnoe Författaren an-
setts hafva förbisett smaken, sådan bemärkelse
den, i fråga om vitterhet, bör bafva, derföre
att uti hans bok förekommo 8de och 12:te
E. oden 8:de Satiren i rista Boken, andra ob-
scena ställen att förtiga? De lära vara kan-
ske till och med ändå något svårare att helt
införa än de citerade ställena i Journalen.
Nu frågas, om enligt Gustaf Ill:s åsigter Ho-
ratius saknade snille och smak? sans compa-
raison väl förståendes, Meningen är blott den
att en författare icke bör anses aldeles hafva
bitit bufvud af skammen, fastän ban på ett
eiler annat ställe är något sjelfsvåldig.
I afseende på begreppet om snille och smak,
synes här den frågan kunna göras: är det
blott i skapandet af det ideela de äro med,
eller är det ock i det trogna återgifvandet i
af det verkliga? Medgifves det sednare, då j
är ett pris tilldömt Författaren till Missions
Journalen, af sjelfva den Tidningsartuikel som
4
här recenseras, Ty då ett snille tillerkännes