är, som man ser, ett dappri, på intet sätt ut-
märkt gevom några qvicka repartier eller en
pikant dialog, men beräknad på att spelas af
tvenne goda sujelter, och denna lycka hade
den här. Hr Torslow som aktören och Hr Se-
velin som den bedragna fästmannen, lemnade
nästan intet öfrigt att önska. Den förra var
isynnerhet sin antagna karakter trogen såsom
flalienskan. — Efteråt gafs Hr Des Chalumeaux,
der den roliga husbonden och den ändå roligare
drängen, ej förfelade sin verkan på en stor del
af åskådarne. — Huset var nära fullt, ett för-
hållande, som verkligen hedrar publiken, hvil-
ken eljest på de senare veckorne varit ganska
rar — med undantag af den dag Trollflöjten
uppfördes, som gaf ett fullt hus i Söndags och
förmodligen äfven denna afton — och man får cj
neka, att det goda ändamålet, mer än de spe-
lade styckena, syntes vara det, som borde locka
henne. Det bör vara en fägnad för både di-
rektionen och för teaterns sujetter, att den be-
römvärda afsigten sålunda uppnåddes, så myc-
ket mer som Kongl. teatern icke på åtmin-
stone 10 eller 12 år gifvit någon representa-
tion till någon annans förmon, än sin egen.
Det hedrande undantaget förtjenar då så myc-
ket mer att erkännas.
—— sn ——