SC IANNS InSen pouuvisk och personhgs inhel
utan tryckfrihet, och denna senare kunde icke
äga bestånd, om man ouppbörligt ställde tid-
ningarna till ansvar för hvarje frimodigt ylt-
rande. Han erinrade om konstituerande för-
samlingen, som så litet frågat efter förtalet,
att smädeskrifter, riktade mot henne, ostraffadt
såldes utanför dörrarne af den sal, der hon höll
sina sammankomster; och dock hade denna för-
samling lemnat ett rykte åt efterverlden, så
högt någon lagstiftande församling kunde efter-
sträfva det. Han uppmanade alltså Kammaren,
att förkasta kommissionens förslag om aktion
mot la Tribune.
rr Salverte och Laurence talade i samma
anda. Den förre anmärkte, att ehuru han och
hans vänner under loppet af tvenne år varit
satta för de häftigaste och mest grundlösa
beskyllningar, hade de likväl icke ett ögoublick
låtit störa sig i sina förrättningar, eller tagit
Kamarens tid i anspråk med klagomål, som
rörde dem enskildt. Vi hafva kunnat svara
på förtalet med våra handlingar, utropade han,
detta har varit nog för 0ss.
Hr Laurence erinrade om det motstånd Ro-
ver Collard gjorde mot ett lika försök som
detta, under Kamarens session 1826, och trod-
de att de grunder, han då med så mycken styr-
ka och under hela Frankrikes bifallsrop ut-
vecklade, ännu voro fullt gällande, och att man
ice borde aflägsna sig från dem. Äfvenledes
återkallade han i minnet lHirr Scbastianis och
FHumanuns yttranden vid nämnde tillfälle: THvar-
före viljen J göra Eder till domare i egen sak;
hvarföre viljen I inför Kamarens skrank kalla
en obemärkt skriftställare? Fron J att derige-
nom stiga i den allmänna aktningen? — Jag
ställer i min tur samma fråga till Eder: är
det väl på detta sätt J tänken höja Er i det
allmänna omdömet? — Låtom oss icke undan-
draga den anklagade hans naturliga domare:
Joryn. Om vi icke kunna uträtta stora saker,
så låtom oss åtminstone icke sysselsätta oss med
sådana småsaker, som blot: röra oss sjelfva per-
sonligen.
Ar Carnier Pages fästade Kamarens upp-
märksamhet på den egna belägenhet, hvari den
skulle komma att belinna sig, om den tilltala-
de begärde alt få bevisa hvad han sagt. Skul-
te man väl vid detta tillfälle kunna neka en
rättighet, som tillhör hvar och en anklagad?
Han påminte om den Engelsmannen, som dömd af
Vaderhuset alt göra afbön med knäfalt inför det-
samma, när han uppsteg, torkade af knäet och
wviropade? Aldrig såg jag ännu en så smut-
sig kosomares? Hvartill skulle väl en process
mot Tribune gagna? Genom en sådan föräån-
erade man icke någons. öfvertygelse. Den an-
tagade kunde, äfven om han fälldes, icke för-
hindras att såsom Galilei stampa på marken
och utropa? lkväl går jorden kring solen.
— Vidare talade mot kommissionens förslag
Uvr Thouvened, Bertrand och Lafayette. Ef-
ter alt bafva undersökt, huruvida något
skäl var förhanden att anställa cn rättegång
ech — ännu mera. — göra sig ull domare i egen
sak, slöt denne senare sitt tal på följande skur
SÅ
? an har mycket talat om den söndring, som