dermed blott förstår den i Bibel och Catheches
förvärfvade kunskap om Gud, menniskan och
verlden, icke i den mening skulle vara ett till-
räckligt rättesnöre för menniskans handlingar,
att hon deraf kunde lära, hvad som i yttre af-
seende skulle göras och låtas i verldsliga för-
hållanden. Det är också uppenbart, att Reli-
sionen, såsom blott ordkunskap, icke genom sitt
Preto kan afhålla menniskan från brott. Men
det är lika uppeabart, att Religionskunskapen,
att Christi Lära, då den icke blott med för-
ståndet, utan äfven med hjertat uppfattas, är
fullt tillräcklig, att afhålla menniskan från det
moraliskt onda, och att Religionen, genom hvad
ien lärer oss om Gud, om vårt förhållande till
honom, omvår bestämmelse och ett lif efter det-
:2, och genom den rigtning hon sålunda gifver
wela vårt if, så vida är rältesnöret för vaen-
niskans ver ldsliga handlingar, att hon är Con-
ditvio sine qua non för dessa handlingar. Men
för alt vara ett sådant rättesnöre, för att vara
lefvande och verksam i det yttre, verldstiga
lifvet, måste den på något sätt ingå i all un—-
dervisning, måste menniskan 1 många ämnen
urdervisas, för att i denr alla finna Religionen
tillämpad, finna Gud mångsidigt uppenbarad.
Man må betrakta Religionen objektift, som
en lära om Gud och vårt verkliga och möjliga
förhållande till honom, eller subjektift, sor
medvetandet och känslan af lifvet i och af
Gud, så kan den, som i Religionen i allmänhet,
och den Kristna isynnerhet, ser grundvalen för
sina förhoppningar och sin tre, och med det-
samma lifvet och yttersta förklaringssranden i
kunskap och vetenskap och i san ahället is alla
förhåtlanden, — aldri utan ovilja föona Heli
sionen och Religionsandervisaingen behand-
lad blott som cn del af det beta. Så, Wor
han, som menniskan i sitt hjerta känner
och fattar sitt förhållande till Card, ytligt
oler djupt, inskränkt eller vidstväckt , L fat
tar och känner hon också betydelsen oc NN vis—
rea
ten af sitt förhållande till sina likavn ÅF
bjertat går lifvet. fösen Ung är i grunden
sanning för menniskan, sour cj I något afseende
ir sanning för hennes hjerta, och den kuaskap,
som ej i något verkar på våra böjelser och vår
vilja, är död. Den rätta orauden för menui-
skans öfvertygelso får 0j sökas i hennes kun
skapsgrad, utan i beska feaheten och rigtnir—
sen af hennes Ajerta. iedav dervigenom är det
klart, att all kunskap måste stå i ett sama band
med den totalkänslaaflifvet och dess allminna för—
hållanden, som vi egeutligern kalle Reliston,
och hvilket samband mindre beror af kurska—
pens objekt, än af kuuskapsiutressets och kun
skapsbehofvets art. — För den religiösa men
niskan måste, tall vetenskap, verkoinsarnes och
orsakernes. gruwndorsak , natur- och tfankelaysar—
nes lefvande, genetiska grundlag — heta Gud.
Hon kar ej i natur- och verldshiadelserna se:
ett sammanhang oc! ett fortgående Lif,
att i dem se Gad uppenbarad, ej tänka
garne för mälningen af tid och rum, för
turkrafterne och den keniska processen, f:
för allt, för utvecklingen at borgligt san häl
af stat, såtom en hj sgre, en själarnis Orgamisar,.
atan all deri se särskilta lilsyttringar af det
väsende, i hvilket allt lefver och vröres, och
FR ; sa Mrs I
NM
j
a
a
a
KIEr