För dig — ett godt nytt år! Hwarjehanda. Den behjertade drängen. En drång, fom fört till Köpenhamn med ett stort lass, fick af Hökcaren, till hwilken han fört waror, betalning för dessa och en del andra penningar som stodo på rest sedan gammalt, så att hela summan belopp sig till icke mindre än tolfhundra riksdaler. En misstänkt pers son, som tillfälligtwis fatt weta detta, beslöt att frånröfwa drängen denna stor ra penningefumma, och han utförde det: ta på följande sätt: Han lemnade staden fort före drängen. DÅ denne nu fom åkande, bad han honom få fitta upp och åka med till Ringsted, eme: betalning af en riksdaler. Härtill swarade drängen: har du swaga ben, få fan du gerna åfa med, men dm riksdaler fan du wåäl sjelf behöfva. Främlingen tackade och satte sig upp. Han war en pratsam ture, som under hela wägen underhöll drängen med hwarjehanda. Bland annat sade han också den hunden, du har der, fer mig icke ut att duga till mydet. — Jo, det är få kert, swarade drängen, den är mig få god fom en kamrat; den tager fin man fom ingenting. — Såå? Hwem skulle funna tro det? fade den främmande och blef något tyft. Framåt morgonen före: flog han drängen, att de ffulle ftiga af och gå ett stycke, för att wärma fötterna. Alt efter jom de närmade fig ffogen, höll han fig något efter, och då han tydte att stället här i dagbräckningen war be qwämt till utförande af hand föresats, framtager han en pistol och skjuter hun den till döds på stället, få att den tum lade ned af wagnen. Bestört af skottet wänder drängen sig om, men får icke en gång tid att fråga den fråmmande hwad fom går åt honom, förrän denne fram drager en ny pistol oh ropar: nu äro de tolfhundra riksdalerna mina. Eller om du ide genast rycker fram med dem, skall du ligga wid sidan af din hund. Drängen, fom war en klok karl, insåg att endast list kunde hjelpa honom här; och han swarade derföre helt lugnt, i det han he gynte knäppa upp fin rod: pengarne äro dina, det förstås; och du skall få dem, få snart jag fan komma åt dem. Men hör nu landsman, du måste till återtjenst hjelpa en fattig karl. Min herre, fammarrådet, tror mig ide, när jag kommer hem och säger, att jag blifwit öfwerfallen; han tror kanske att jag på annat fått gjort af med peningarne. Medan han talte sålunda hade han framdragit fin brefwä ffa och tillade med en låtsad modlöshet: der har du pengarne; men skjut nu ett hål genom min hatt, få är saken Far, och jag blir ide förd ur tjenften. Bof: wen tyckte det wara en billig önskan, och afsköt pistolen twärs igenom hatten; men då grep drängen honom med fast hand, i bröstet, och ropade med dundrande röst fe få min wän! nu äro wi lika och nu äro de tolfhundrade riksdalerna Åter mi na! Det warade icke länge innan han fick bugt med fin motftåndare, ty han war en stark karl. Hade du, din hund ide fjuttt min Passopp, så skulle jag hafwa låtit dig gå, men nu skall du i fur ran, fade han. Han band honom fom en kalf wid wagnen och lemnade honom till fin herre, hwilken genast antwardade honom I rättwisans händer