mantal, neml. Europea, Asien, Afrika, Ames rika och Polynesien, sones ej wara nödwån digt, isynnecwer som gansta många wid drudz sn ännu swäfwa i owisshet, om de få nå egen jord att uppfylla. Awad äter färs sit vt beträffar den der fruktsamheten och förökelsen, torde erinran derom dels fiune bom komma i sednaste taget, Då kanskte re. dan en och annan liten Gregorius dö jer fia balom brudparet, eller atmiastone nigvu ni sty nmelse dertill fan anas af brudens otils räckiiga snörlif; dels torde den och wara öf: nerslodig, då wär tid ide gjort fig kand för få stor tröghet i den delen, att någon för summelse häruti år att befara. Twetydiga ansrelningar böra, särdeles wid högtidliga tillfällen, undwilas, äfwen om de framträda under biblisk betäckning. Det är icke nog dere med att ett ut:rock fan citerad i bibeln; det bör äfwen wara för tillsället wäl waldt, pad: sande oc wärdigt. Så bjuder Apostelen att läran stall framsiällas, ide blott med oförs kränkt renhet, utan och derjemte 7med wärdighet, samt helsosamma och oanstötliga ord. Som det icke år wår afsigt att med når gon omfändligare granskning följa alla förs slagets delar i spåren, stanna wi här, efter dessa anmärkningar wid def hufwudsatligare äns en ngar, endaf tilläggande nägra strödda erinringar. Då en ceremoni föreskrifwes i en handbok, bör man äfwen tär ui (13 formen för def werfs ställighet. Nu är föreskrifwet i förslaget, icke allenast, såsom i wår nuwarande handbok, att församlingen i kyrkan faller på fnå wid fondabefånneljens läsning, utan oc ders radftber wid läsningen af Jnstiftelseorden, Fader wår och Wäl skanelsen (pag. 29). Men horu skall detta ske i trånga bänkar med Hope tringda tamdnare? Skola de nedkasta fig öfwer hwarandra på det ofta smurf siga golf: wet, för att på fina bättre kläder från temps Ict bemdärs orena märken af sin laglydnad? Det må ju här göra tillfyllest att ten hand: bok antyda att församlingens medlemmar nedböja bufwudet till bön. Föreskriften att talet från predikstolen till natts wardzöarnen nödwändigt skall ske Znåft före nattwardsbönen cpag. 75) utgör ett onödigt band på talarens frihet. Talet fan ju hällas med lika uppbyggelse äfwen i annan ordning. Erfe:biftop Wadin slutade wanligen sin pre. dikan med detta tal, och dess werkan war wisst icke dermed förfelad. Hans exempel följes ännu af många, utan olägenhet. Några bila detta tal, sedan all: annat är slu tadt på predikstolen. Äfwen dermed winnes ändamålet, om talet motswarar sitt ändamål. Andra hafwa der, der Comm. ställt dep plats, och hwarföre ide äfwen det, blott talaren är fri i walet af dessa alternativer? J sättet för prestens tilltal till åhörarne finnes i förslaget den ändring, att färe wännerl blifwit antaget på flere ställen, der i wår handbok varierad med uttrycken: dyre Cåriuts ne, älskade Chrifine, oss Chriftner ete. Wi funna ej oh en sådan ändrings behöflighet. Tempelspråket kräfwer en högtidlig wirdigi ot, ej en närgången förtroli ghet, få: dan fom orden färe wäånner innefattas och wi inse ide hwarföre Guds församling icke härefter kan få tilltalas i helgedomen med samma wärdiga uttryck, som förut. Såsom ett exempel bland andra på ynör diga ändringar må här anföras, att den wigtiga bönen i Litanian om feger öfwer alla wåra andeliga fiender blifwit utbytt mot bönen om satans förtrampande under wåra fötter (vag. 31), och att bönen om nåd att eråtteliaen brufa lofliga näringsmedel blif: wit ute slaten. och det just i en tid, då dessa få ofta missbrukas. Committerades synbara böjelse för det gamla röjer fig äfwen deri, att gamla än: delfer blifwit sorgfalligt behällna 00 begag: nade. Derigenom fär äfwen grammatikan, nemligen sådan den nu sinnes, h hwarjehanda örfilar, och språfet återföres på gamla igens bårta gängsigar, der man utan krus för nutidens öron braskar med: umårom, mi