Hnininnn —ä—h— flygelbyaaningen. Midaatten mar redan inne och en få djup tystaad hwilade öfwer aejden, att den unge mannen blott hörde de måldfamma slagen af silt eget upproriska djerto. Nu nådde ett främmande buler hang spända öra. En konoulsioisk skokning genomfor hang lems mar, och i ea blick, eldad af kärlek och hat hopp och förtwiflan hängde bang själ fast mid, jamma föremål. Deana dörr, fom han få bes traktade, den skulle för honom öppna eu Hime mel eler en afgrund ... Dörren öppnades sakta. En qmwiana utr trädde ffyggt med smyaande steg. En ung man följde denae nåra, hwistande ett wänligt: God aatt mitt wackra bara! och tryck:e en kyss på hennes find. J detsamma skred månan fram ur ett moln oc belyste klart den ömma får: leksscenen, belyste — Grefwe Eugene och dea wackra Kjerstin. Den takna häcken tolde in enting of detta för Eriks skärpta blik. Hau såg AM; han börde alt; och olockan, den länge anade meg aldrig trodda, föll öfwer honom med Hela fin tyngd och liksöm förmlelnade hans warelse. Med krampaktig storfa kramade dan en slen i fin hard! Han wille slunga den borr mot den trolösa, mot förföraren, men Han förmåde de ej; hon stod såsom fastwuxen i djupa drif wan. Med det onda sammetets oro fyndade Kjer