mark, hade snö fallit i de werkliga fjeden och nederom närmast liagonde trakter; hwarefter töblidan der inträffade, och förorsakade hwad man. bär kalar flen (bildande af is på marken) och hwarigenom den dligens heten uppkom, art Rehnarne å sådane alacerade trakter saknade allt bete. Och di der: till sällade fig en annan swårighet, nemligen Wargarnes iafall på dessa nejder. der Rehnarne i spridda flockar ströfwade omkrina och till någon del blefwo deras rof; — må. ste Lapparne redan bittida på hosten med de då bibehållne hjordarae aftåga ifrån fjellen ned till den bebyggda trakten, dwaren marken då ännu war bar, med tillgängligt dete för Rehndjuren. Denna flyttning hade för Lapparne warit någor äfwentorlig, och skulle nästan kunaa liknas med Jsraels barns utgång utur Egypten. Tägande genom öde. liga marker hade Lapparne — i brådskan för en wiss Pharao fom förföljbe dem, — begifwit fig öfwer sjöar, med få brådlig oc swag is, att den på alla ställen ide kunde uppbära Rehnbjordarne — dwilka — dito före måste stundom gående på den runna och hala isbetäckningen och stundom fimman: de i öppna watten fortsätta färden framåt. Och att Lapparne ide kunde fåfom de af Mose anförda Jsraels barn gä torra midt genom hafwet, utan måste iblaod dela den lon medåRehadjuren att blöta sina yälsar, år naturligt; men torrt skinn tor wäl in! — tänkte jsde ech med friskt mod tågode de sin bana fram och ingentina fick hiadra