äl vå i hang Hjerta ledigare än preften psalmwofa.ts Rimål Erland, efter du nödwändigt mill att jag skal bekänna kort, få må jag tilftå, att jag långe, mycket långe, ja alt seln dan: sen på din brölopsdag ogement älskat sysler din. Att jag aldrig sagt henne det; må förlå tas mig, eller rättare ligga mig till förtjenst En och annan gång war jag wäl deraan att fjunga ut, men då framkommo få många och bittra påminnelser om mia utblottade ställning i werlden, och de grinade och skrattade ät mir glädje och med ens låg tungan fafilåft i gom men. Jag wet wäl att det ofta brukas att gifta fig för utkomsten ful, att Elfa har ett I möderne om några hundra riksdaler; men att lefwa af henne i fålet att göra det för henne — fi, dertig mar jag ej nog ufels Nu wet du huru det står til inne hos mig, men låt det wara gömdt, men glömdt som en glad dröm gått ifrån of, med morgonens första wäckaade folfiråle. — . lSe här Johannes, mia hand, til tecken att jag med facksamhet och glädje har emottagit din bekänaelse. Den år dig wärdig och bemi: far att du från bjessan och til fotabjellet år en ädel warelse, fom förtjenar framgång och aft: niag. Nu år då min tur att taga bladet från mund, jag har ej welat göra det förr, än du med fann uppriktighet, Hade gifwit mig ankds