mig, säger ett gammalt ordserat. -) Oh Wi gå ut för att fpatfera. Framför oss vi swäfwar en lätt geftalt, liksom buren på sew firene wingar. En färklarlig nyfikenhet når fyndar wåra steg. Wi förfölja denna sefir, wi uppnå den, wi fe den i ansigtet, och upp: täda en tandlös mun och en skrymlig Panna, fom häntyda på att det snarare är höstens än wårens westanwind som bär wijar sig 9 personifierad för of. Wi wända förargade tilbafa. Wi hafwa tagit fel. Men irra är menskligt. Wi befinna oss i ett stort säbskap och un: derhälla oss med en någorlunda du ären foms men dam; mi finna heanes anmärfningar och swar wittna om ett godt hufwud och wi tilläta oss yttra: min fru, ni resonerar fom ende Stasl von Hokftein! Hen blir fött, och med rätta, ty hon är — fröfen, bon Har warit det i öfwer foratio år och wi borde ha wetat det. Wi bedia med någon förlägen: I os bet om förlåtelse, wi hafwa tagit fel. Jrra är menskligt. En ung fru sitter på speftaklet wid sidan af sin hr man. Medan den sedaare med itort intresse följer tragediens gåna och utweckling, kastar frun warma blickar ned ät en officer i amfitheatern, och ofsicern beswarar dem ide mindre warmt. Ändtlinen faller ridån, och publiken flörtar ut ur fonftends tempel. Hen äkta mannen med fin hulda gemål un: der armen tränger fig fram genom folfmasd: fan, men officern följer dem. J en hastig wändning will han smyga ett färleksbref i den sköna fruns hand, men trycker det i fal fet i hennes mand. Han har tywärr tagit rasande fel; men att irra är menskligt. En ung man söker en rik flicka; ban ins föres i en wiss familj, som påstas ega en ofantlig rikedom; det är en enda arftagerska, om wisserligen har sett sina trettio och som örmedelst ena skulderbladets besynnerliga ins fall intager en stef ställning i werlden. men hon säges ha att påräkna tio jernbruk och 200,000 i goda papper. Den unga mans nen friar, får ja, gifter fig. Först nu erfar han, att hruken äro inteckaade till öfwer wärdet och att de goda papperen bestå iaf tier i några bwitbetåfocterfabrifer. Han bar rätnat fel. Men det är menstligt. Jag wid för öfrigt ide tala om den ans gelågna herre, fom på en masäerad förföljer en liten wäl uppstoppad bondflicka, tydas ej: ter allehanda äfwentyr förmå henne till en förtrolig supee i ett hörn af foyern, samt derwid, då den fröna omsider aflägger mar sken, upptäcker en ytterst ärbar och respekta bei matrona, hwilken td på föpet råfar wara hans egen tant. Jag will ide tala om en svelare fom, oaktadt fia öfwade skicklighet i att kasta små förstulna blickar in i grannens fort, öfs werraskas af att i en kinkig gask på fer finna hos fin motspelare en spader mer, än han baft sigte vå, och då han derwid utropar: hpwad fan, hade bror ännu en spader till? bemöttes med det trankila swaret: 3 men fåra bror! jag bade den hår gången fatt den bland ruterna. Jag will icke tala om dessa och dylika misstag, men jag will blott ytter: ligare tillägga ett enda fall. Föreställ er söljande: En strifställare utgifwer ett weckoblad. Han är i den förmening att det manuskript, han sändt ner i boktryckeriet skall räcka till för arket men en printers deviltt kommer en tidig morgonstund att taga honom ur denaa illusion. Det behöfwes ännu ett par sidor; han har räknat fel. Men hwad gör han då? Han fätter fig i en haft wid fin puls pet, tager ett stycke vapper och nedskrifwer en liten uppsats öfwer det djupsinniga thes mat; Det är menskligt att taga fel (Orwar Odd.) Torg-och Hamnpriser i Stockholm d. 4 Juni. Hwete, godt 24 a 24: 24, fåme re 20 a 21 ror, Näg, god 17 a 17: 12, fämre 16: 24 a 16: 36, Korn, godt 13: 36 a 14 ror, sämre 13 a 13: 2. gumrik. 15 rr Hafraå L. ÅA a I rdr Blandsäd I 24 — —— — —