För jordens hwimmel, och af allt dess sioj Åwart återljud i örats hwälfda gångar ött bort, fom Drömmen — lifwets BPhans i tafus??) — Den muntra gubben, fom, då froppen sofwer, Plär narra fjälea ut till små lustfarter På egen hand, och gycklax då för henne Ur fin lanterna många taflor fram, Der bilderna af menskowerlden brytas Widunderligt i saeda, böjda speglar. Men sjialen tyder om den gamles svel, Och fröjdas wid hans magiskt wäckta syner, Ty någon gång deri han der skymta En tröstlia bid från hennes eget hemland, Hwars minne waknar, od) hwars aning gå der. Mig wiste drömmen en svektakel.sal, Den tycktes mig ej obekont: jag fåg En mängd af menskor samlad ren; de rika Beq pämliat sträckte fig i fina loger, De fattiaa uppå parterren trängdes. En enda krena loste menskoskaran, Som falt od) wäntade på skädespelet. Det war ej börjodt ån; men alas blickar Med längtan sästa des upvå den duk, Som, fälld framför dem, ännu dolde scenen. Mitt öga drogs ock dit: jag fann pen mås ad: Der sägs ur kolswart natt ett tempel höjas, På klivvan bygdt utofwer gröna lunder. Def dome mer öppen; hwita pelar-rader Ett altare omslöto, der en bild, Betäckt med blå, ogenomskädlig slöja, ar uppress, och en yngling, redan nära Att lyfta slöfan, af en arm ur skyn Tillbafahöld och sjönk, med famn och blid Mot bilden wända, ner till altarfoten. Men öfwer honom swäfwade en dufwa På hwita wingar, och i flygten sänkie En törnekrona från hwars spetsar aick J breda strålar ut ett blodrödt skimmer, Som, lift en morgonrodnad, fyllde templet. Och, då jag undrande på duken såg Och tänkte, hur dess bilder borde tydas, Jag hastigt stördes af ett högljudt samtal Helt nära mig. Der suto twenne män; Den enes anlete war blekt och sjunket, Och ur det djupa, mörka ögat glanne En hemsk wultanisk eld; frini tunna läppen Våg ett ironiskt löje; dold förtwiflan Sken fram derur, som ögat af en orm Framblirtrar hastigt mellan alada blommor. Den andra tocktes mig en åldrig man; Det hwita häret, som en silfwersky, Flöt deladt ner omkring den öppna pannan, Der tiden ristat djupa minnes ord ÖOy läror samlade för emigbeten. Mot stafwen stödd, han siilla såg framför sia; Hand läpp war fromhet oc hans öga frid. Till honom hörde jag den förre säga: Du tror då än på något lif der bakom, Du däre! Der år intet, toma intet, Som bor om denna förlåtå andra fida. Hwad har dig åldern lärt, öm den j giott dig Förtrolia med den tanken: Dif til inter? Gråbårigt barn! du tror ännu med hopen, Att deana duf en gång dras upp; du tänker Att wi till skädespel på allwar djudits. t) Sör dem af tidninaens tasare, som med främs mande soråk äro obekanta, meddelas har en fort tolkning af nägra oman förekommande utländska örd: Phöantasus (betyver: den framsallande, i den Nekiska sadun en af Eönn:qudens soner, fom för den sorande fromsstollee drömsbilderuas — Va: terna Rängise ett FRE till åtadkonme ande af Uusbilcer. — a t, underbart. — Spektakel, skidespel. Roger, läsier, bänt: platier i de UFongda mwäggeraderna uti ett Made spelhus, och Paterren, bank platser på golfwet utt d:p. — Scenen; (sssenen, skådeplatsen. — Dåme (dåme kupigt tak på en körka. — Sui. kanisk, wåldsamt frambryrarde, liktom elden ur ett elosorutande berg. — Jroniskt, sperullt, då man talar annat än henad man tanker. — My. stiskt bem igpetsfnut. — Rou, en stådespelares soredrag. — Faree, lustspel — Primo Amoroso, Den skadespelare inn första År Nou Ros —