de Swänske adelsmännen och satte heldre på ssel fäderneslandet och den stora statsfrågan, ån att de ect Ögonblick skule lemnat ur siate kasithämden. Detta adelslreck utanför Fredriks hama dömer den tideng Sweuska adel för emis ga tider. Gustaf rent af twiagades att stegra sia fö: nungamakt högre, än han någonsin welat eler äraat. Mea äfwen häruti försefade han lika få litet hans stora och ädla finne, fom fia Fall: blodiahet och sitt mod. Midt ibland siaa wedersakare war han fat och idock altid höflig, adtid beredd till den älskwärdaste glömska. Han förswarade fig endas mot fiendenskapen; aldrig mot fienden; han mar alltid en ridderlig ande. Aagifwelser och förföljelser woro bonom af biertat wederwärdiga; kunde han ej undwika dem, få twiaqade han dem duck alltid att röde na. Så måsie han en gång taga notis om ett qwickt paskill, i hwilket han behandlades i bög grad oförskämdt; förfatiarens uama påtwirgades bonom författaren uppkalades. Beredd på ett Hårde hraff, iastälde Han fig, men Kosun: gen fade leende: Jag fer att mr år mycket qwick, mea förmodligen har ni oadt om bröd, och ban stälde bonom wid fitt Handbibliotef, Åfwen otligt nog lägges honom det Swenska bränw:assuperiet till lan: ban gjorde ju bränwinsbräaniagen til ett regale! Mea det ajorde ban fört sedan haa en tid bortåt alldeles förs