naden. ÄNDER Vit VUVE PE puttto HI ELplvt sionen, den unga modren för att endast hinna ropa: Uyp, elden är flög! J ett störtar hon i rummet inwid och fåt ännu ett, högst saunolikt för att stynde uppför trap: porna och wäcka vå föräldrarae. Jn bryter eld och rök. Några ögondlicks tystnad och wåmtan af de qwarlemnade. En skarp bås tia hostning såsom af en nära att qwafwas, få ännu en och åter en, och allt är tostz blott elden anyr. Den späda i waggan mäste räd: das först, med benne rusar sköterskan ut, åf: wen hon genom närmaste fönster, då ywarje annan utgång sones spärrad. Hårot sluter den späda sina små armar om den räddans de; ett obetydligt upvehäl — hon årerfoms mer för sent. Bertha, Bertha, fom hit. — Nf, nej ... aj, vil Öch åter flår lågan, mera fruktanswärd dn nägonsin, sina gamflor samman, losten, giria at plundra, förgöra. Den oblidieliga, gr)mma! Målet är wunnet, bon bar fått sitt lynmåte, oc med widtuppsvärradt gar och stelnad blick liager bon na maktlös i sin märtade wrede, mera maftlös än de förswarelösa offren för henres wilda lusta. Ånaen nog för fången och saaan, för målarens vensel! Sången Har fört stämma fin lyras dofwa Mang till toner, weka, måls tande, lifwande; venfela, inspirerad, blandat sina färger samman, för att lyfta ni him len bwad himlen silhörde, för ait förewiga minnet af en annan Spassara, Eukefru Pro tofolls-SeEreterffan DPiathilda YWeenrman, född Friherrinna von Troil, och hennes äldre dotter Bertha Maria, den förra ett offer för lägor i en åälder af 24 år, 5 mås nader och 23 dagar, den sednare 3 är, 8 månader od 15 dagar. De funno fin död fl. omkring half til 4 eder 4 på morgonen den 3 dennes. Guds frid öfwer dem! utifen efter de begae sorgliga offren för en alltbärjande olyckshändelse återfunnos sed nare, samma dag olyckan timade, föriolnade, wanställda, stympade. Af all den egendom som nedbrann — och det gjorde allt — fanns märkwärdigt nog ingenting widare oskadadt, än de fyra guldrinaar, twenne å hwardera handen, hwilka återfunnos vå enkefru Meurmans förkolnade fingrar, samt den metal jong, med hennes al. mans härlock uti, den bon alltid burit vå fig hängande på en båre fedja. Denna sistnämnda war på tre till fyra ställen afbrunnen, men medaliongen, tryckt mellan kroppen och wenstra armen, une derbart nog, fullkomligen bibehällen, ja det så wäl, att ej ens glaset å densamma fpruns git sönder af hettan. Det war fom ffulle den aflidna welat bewara belst dessa yttre minnen af fig sjelf åt de kära, fom stå före jande wid griften och begråta hennes bortse gång älskwärd och älstad som hon warutaf alla, dock ständigt längtande bort till ett bättre land. uHuru elden löskommit, bar ej kunnat uts redas och tör ide heller blifwa det. Till och med om hwar den först utbrutit, i öfra eller nedra wåningen, wariera berättelserna; man synes nästan bellre böjd att antaga det före ra, emedan mellantaket ofwan den innebräns da modren straxt efter hennes sorgliga slut, måhända fåfom en orfak dertill, instörtade, för swagt att, genombrunnet, mera funna hära fin egen tyngd. Mar talar dock om en gnifta, fom fort innan midnatt skulle und sluppit ett ljus och förrädiskt fästat sig wid nägra nära hängande klädesplagg, men har bert ingen wissbet. Allt nog, — byganaden nedbrann till grunden med allt dess dyrbara innebäll, hwaribland en mängd pretiosa och en stor qvantitet silfwer, hwilket sednare till större delen lärer återfunaits dels swärtadt, pels i klampar, dels förkolnadt. Men hwad är förlusten af jordens goda mot den af mens nistolif! lTryckte under tyngden af en mångdubbelt olycka bafwa de awarblifne haft glädjen röna de wadraste prof på hjelpsamma mednmennistors warma deltagande; religionen har ffyns Hit de olocklige till tröst, förmått lindra, lisa