han dog för några år sedan, kunde jag etablera mig här och hyra ut åt resande. — Nå, men hwad sade Blider huru slapp lila Clara från honom? — Det märkwärdiga war att han tycktes bortblås af en god ande. Han syntes aldrig til. Jag fruktar att jag hade bajt swårt att motflå honom, just derföre att han, som war er wän påminde mig få mycket om cr, och altid förde ert beröm på siaa läppar. — Besynnerligt! tänkte Hjelteswärd, skulle hans olycka händt, för att bewara henne ifrån honom? Fa ja! det år möjligt. Annars hade han gjort henne olycklig; att han sjelf stule blifwa det til en wiss grad, war förut gifwet. Men genom skickelsen ser det nu ut, som om han skulle kunaa slutligen hjelpas genom just henne, hwars ofärd han höll på att bereda. — Ni tänker på helt annat ån på. mig, herr baron. — Ghaej! jag tänker ännu på er, men och få på en annan, fom ni kunde göra lycklig. — Öwad? utbraft fru Wasser, och en ljuf aning flög genom hennes själ. Skulle det wara möjligt? 01 — Lilla Clara! återtog Hjelteswärd, om Blis de stulle komma och förflara; att han ånnu äl skar dig, men årligt och hederligt, och bjuda dig fin hand — du hade iv wälwilja för ho: nom, inaan du fåfte dig wid mig owärdige,