bjerta. Hon återtog sia mera wanliga ton och jade: — Men ut är ej road att höra mera. — Ad! jo, isynnerhet mik jag meta burn det gid a Den der scenen funna wi ja doppa öfwer. — Ad, nej, jag måste berätta den för er; om allt skall bli tydligt för er hwad som hånas de sedan. Minnet af denna fund är mig få kärt, och ni Har säkert glöme alltsammans. — Åhuej; men det År ect ljuft nöje act hös ra er. — Lilla Clara, fade al, tyder du om att wara FA orten fan fog ful — Ack nejl swarade fag, jag skulle gerna wilja häriftån. — Gkulle du wåija tillhöra mig? frågar de ni. siäl. ag darrade af förtjusning. ör altid? frågade ni med högtidlig oo 3 war mitt bessämda swar, med lif och — För alltid, swarade jag, och under det ni syntes Helt tankful, anförtrodde jag er; fans ffe för att upphöja mig i edra ögon, och göra mig dyrbar för er, att jag i förtwiflan öfwer er förmodade likgiltigbet, hade lofwat mig åt en annan, likwäl utan att nämna Blides namn men act jag willige uppoffrade allt för er. ö