ämnade bruden, förtäljes icke; troligen blef hon förargad, gret och stängde sig inne, men bonden, hennes fader, som hade allting i ordning för ett duktigt gille: fulla flaffor, rågade bord oh gäster i huset, lät fig ide förbluffa, utan talade och fade: Mina hes dersgubbar! De här war wisst förargligt, men när jag tänker efter, war det bäst att det skedde innan det war försent, ty till en sådan spelewink håller både mor och jag oss för goda att lemna wår dotter, och hon får derföre hjelpa sig utan man tills någon bättre låter böra af fig. Men ten nu ej hattarne, gubbar, utan sitten ner, få hålla wi bröllop, brudgummen förutan. Och det gjorde de hederåsgubbarne, och det så att det duns drade efter, men fe den som skulle warit bruds gum, ban fit knappast lufta på röken.