Han tog af fig sydwesten och blottade en präktig panna. — Min Gud! det är Hjeltelwärd! — Jag sjelf, fåra Blide! — Och i sådan belägenhet! — Ett wad, bror Blide. Döm icke hunden efter håren. Jag har slagit wad med ea god mån om tusenlriksdaler, att: i denna drägt och barfota gå ifrån Waxholm och til Ensta; han skall der wara emot mig med hästar och wagn. Löjtnant Blide wisste ej hwad han skulle tänka; han mindes af gammalt, att Hjelteswärd war för stolt att klaga öfwer något lidande utan låtsade alltid som hwarje försakelse war friwillig. Han hade swårt att förställa fig Hjelte: swärd, fom en trasig wandrare, och trodde ger na hans utsago, ehuru förskräckligt hans utfe: ende war. Hjelteswärd skrattade högt med frisk röst och sade: Du är rigtiat förwånad öfwer mitt utseende, och jag tror att jag skulle blifwa det Hjelt om jag stode infor trymån i mitt förs mak. — Wifl du icke åka med mig? frågade Blide. —. Tror du jag mil kasta bort tusen rifsda: ler, för beqwåmligheten att äka det lilla flycket wäg, fom fattas till Easta; jag skulle funs na gå ända fram tid Stocholm, om det ej mäckte uppfeende. Derföre ha wi beslutat att mötas här. Kör nu på, så komma wi snart