it an: 18 d:s enkel gerske n den lifwit sfter: estora a; ens falons veftål: aFtere maft: gorna irkiet, lästes phåj: orke3 Por: fanns plats. 7 och fs, till wari: erades ärer i 230: la de na af . fin: — SE: Fom:s vt, då af en nellan , som mårkanta Ingers en en fröjda rst på ch) fö: rd: utber e jag r först ör det tanka äfwen 3 ord. het är klinga ir, får wårt or och id har )igt 3 wifwel friaste land i onblick t har ad och men gande, lödan: er un: fådant i dag ordnad yförste e men: a kraft of, att nägon ögat f ädla rthlåta pprepa )jupt i wäctka korta, yttre glans; den består ej en uteslutande i hans snille, hans wältalighet hans ordnande och skapande siatsmannaförmåga, hang petfons liga mod att trotsa friden, hans kraft att leda ett lands öden: den framflår Ännu högre i hang ädla och rena afsigter — rena åtminstone få widt menniskor af alla hang handlingar förmå dömma, ty diupet af hjertat fer blott Gud, i hang glödande kärlek för fitt fosterlands frihet sjelfständighet och kultur, i hans sjelfuppoffring i hans kraft att bära lyckan få wäl fom olyce: Fan, med ett ord, i de moraliska egenskaper i de dygder, utan hwilka al annan fMforhet År ringa, inför hwilka den förbleknar, såsom mås nen för solens ljus. Häruti ligger Kossuths högsta storhet och företräde framför andra fams tidens lysande mån; häruti finnes förFlarinag: grunden til den enthusiasm, hwarmed han städse följdes af detz ädla folk, hwars förste fon han war och är, en enthusiasm, som ej slocknat med hans makt — såsom man eljest så ofta finner — utan som följer äfwen den biltoge med sin wälsianelse ochE fina böner. Ty m. by blödande ur tusen får, suckande mid en onaturlig beherrs skares fötter, förwarar det ungerska folket Luds vig Kossuths namn i troget hjerta. NQntet li dande har kunnat utplåna det, och då det i dessa olyckans dagar går öfwer den ungerska bondens läppar blottar han sitt hufwud och höjer blics fen till himmelen med en tyst, men innerlig bön. SÅ fan ett folk älska! En sådan känsla år helia! Låtom of ej föra den med wåra blics kar! Låtom of tacka Gud, att det gifwes en man, som är wärdig en sådan hänaifwenhet af en fri och ädel nation! Låtom oss högt uttala wår beundran för denne man, hwilken, emottagen af en annan werldsdels öppna famn, följd af fin natioas tårade afskedsblickar, ntaör Ännu en föreningslänk emellan den nya werldens fria folk och den gamla werlden! Låtom oss dricka en skål för denne man, fom utgör den ffönafte personifikation af frihetens och foherlandsfårles Feng höga idcer! Lefwe Ludvig Kossuth! El: jen Kofuth! De enthusiastiska ropen: klefwe Kofuth!! ackompagnerade af fanfarer, afbrötos nu ef en sång För, hwilken på melodien: O, yngling, om du hjerta har, afsjöng föl: jande af Earlen författade verfer: Flyg tid, o flys — måät ut til slut den nog fördröjda stund,) då trikotorens duk fähs ur tring werldeus frälsta runt! Till foto lagd år swekets wakt. kring friden förste man; och ödets bud frår fram med matt; Ut hwad man mid man Ffault?) Men död och hån är Ån den lön, fomf jordens ädle få .... Fall ned, o menstlighet, i bör att tiden skynda må! Från stormia strand i mift och natt wi fe en framtids -syr; der sköldrar upp en stolt fregatt, en båk wid himlens bryn. Der blixtrar hämdens blanka stål i frie kämpars hand. Sin hamn de fe — ett säkert mäl: de koaungslösa land. Det är ej natt: en slavisk hop, fom wext i nådens hus, stymt dagen bort. ... Med hesa rop den flyr för tidens ljug. Ret högre hägrar skeppet opp utöfwer rymdens famn; Triumf! Läs skriften på dass topp: J folkens Helga namn! Flyg, tid, o flyg — måt ut tid slut den nog fördröjda fiuad, då trikolorens duk fäls ut kring werldens frälsta rund! —-— — 90 GGG . triumferande satte fin fot på den döende ros mersfa frihetens nacke, då säger en gammal ros merst skald, skyndade Olympens lättfärdiga gus dar att hylla segraren, men Cato slöt fig faftas re in i döden till den besegrade: uFRictrig causa diis plaemt, fed wicta Tatoni. Sådana katonista tänkesätt och sympatier hafwa äfwen I wåra dagar mid Unerns fall wormt och högljudt gifmit fig tihkänna wid Mississippis siränder och wid Themsens, och det wore i sanning ett lika så bedröfligt som förunderligt tidens järtecken, om de ej äfwen stube spörjas mid Mälarens. Framför de oc förgängliga taflor af manligt fåmpande fofiers londsanda och srihetskärlek, hwilka Schweit zare, Nederländare, Nordamerikanare tecknat på Håfs dernas upprullade duk, fan Swenska folket med ädel sjelfkänsla, såsom Corregio, utropa; HÄ: men jag år målare! — Swenske mån! Det år i Ergefbredtå, i Sturarnas, i Gustaf Es riksson Wasas möårdnadsbjudande namn, fom jag uppmanar eder att nu på fädrens wis töms ma en skål, en bragebägare i gudaskymningen, för Swenska folkets ssälsfrände, för det toppre och ädla Ungerska folket! Friheten, säga med hånlöje hennes belackare, är död i Ungern, men wi här uppe i Rorden, wi tro enfaldeligen att, liksom Gynagoge öfwerstens dotter i Evangelium det ädla lifwet ide år död. men sofwer. Lefs we friheten! Lefwe Urgeru! Åter ljödo lifliga lefwerop, åter ljöd is från orkestern en wckaer ungersk nationals hymn: glåsen fylldes ånyo, och ungraren löjtnant Manowill uppträdde och utbragte å tyska språket följande tacksägelseskål till ällskapeti Då jag sannolikt af detta ärade sälskap är den fom slåft Kossuth närmast, och då den fis fia af de skålar fom blifwit föreslagna, likasom hela denna feft rör mitt fåra fädernesland, få tillåter jag mig ott på Kossuths) och Ungerns wägnar uttala några tacksamhetsord. J mine herrar, fom lefwen i ett land med en sedan uråldriga tider bewarad fri fiatsförs fattning, J förstån lätt betydelsen af en man sådan somKossuth: art J gören det bewisar denna fammankomst, för pwilken jag, i hwarje äkta Magyars namn, säger eder mitt hjertas djupasle tack samhet. J förstån Kossuth säger jag, ty han återkallar minnet af edra egna siora mån; J förstän honom, ty ehuru den bäsia och ädlasle Ungrare, tilhör han dock, genom fis ua äfigter och sträfwanden, alla fria nationer. Kossuch är född i armodets sköte och egen kraft banade honom mågen till hwad han blef. Knappast hade han börjat fit politiska, bana fom tidigt nog förrådde den blifwande statsmannen och fri)tskämpen, förrän man med förpestad fåns delselujt sökte hämma den uppåtfiråfröande åns den. Hang medfångar dukade under för der hårda behandlingen, men Kossuth stark til själ och kropp, ågnade med oförminskad kraft, den återwuana friheten åt fäderneslandes mål och förenade fig med Ungeras urnärktaste mån i sräfwandet till detta mål. Såsom redaktör för en omtyckt och mycket läst tidning, wisade han dwad fädernesland war, och hwad det borde och funde wara. Då striden med ord war utfåme pad och swärdet skulle gifwa utslaget dfmers tog han, siående i spetsen för det ungerska pars lamentet, landets inre förwaltnina, och frama bragte de underbara stridskrafter, fom wisat merls den hwad Ungern förmår, då det ledes af en person, fom fan framkalla def tillit och enthus insm. oas ec En enda swaghet har bistorien att förebrå Kossuth; den hedrar menniskan, Men war ett fel dos statsmannen. Hade han låtit den afunds famine förrädaren undergå det förtjenta slraffet, wid det första tecknet til hans olydnad, få har de Ungern warit räddadt, och Kossuth sjelf hade ide med blödande hjerta måst lemna ett fåders neslaad fom han öfwer alt annat älskade. Dock fan det ej wara min afsigt, att Hår ifn bild af dessa olyckliga förhållanden, de gifw a en! ild ak Ba 355 fända: blott en re