Var både Gud och menska, kärt för båda, Det lyser alla ifrån jorden hem. Och viso männer ifrån Österlanden, Ifrån Orontes, ifrån Ganges-stranden, Till krubban bragte rökelse och gull, Af verldens frälsning låg den krubban full. Ett barn ännu! Snart växte derur anden, Fridshjelten, som ej kom med storm och svärd Och blodig klädnad, men på mäktig skullra Bar han dock synderna utaf en verld, — Och der vardt lugn, der åskor hördes bullra Och natt och mörker stormade sin färd. Och saligheten, som i fordna dagar, I tidens morgon redan, bortspild var Utaf det första fallna menskopar, Steg upp igen. Då tyddes himlens lagar, Då byggdes himmelriket åter opp Med tro och kärlek, tålamod och hopp, Ock menskan lärde älska bröder. — Frid, Förakt för död, för verlden och dess strid, Begär att älska alla och försona, — De byggde fredligt i hans törnekrona. Ek bröts af stormen, vassen böjdes ned, Men steg igen: det vilda sjönk, det ljufva Steg upp: Roms örnar föllo, vänlig dufva Sin silfvervinge genom rymden spred. — En Jungfru, skönast, renast under månen, En obefläckad, födde Gudasonen. I öcknen tigern i sitt blodbad sam, Men fram gick lejonet af Juda stam. Gud Fader gick utöfver stjerneringen; Men sonen gick på jorden, följd af ingen, Och ångren sig för krossadt hjerta slog, Och hatet gret och himmelsk kärlek log. — E. Tegnår.