Den egendomliga likfärden. Berättelse efter en fann händelse. (Öfwersatt för Gotlands Tidn.) (Se G. T. N:is 22, 23. 25.) Derefter fom ett slags bärstol, buren af mulåsnor, i densamma fatt köpmannens dotter, jemte hennes tjenas rinna. Nu följde widare omkring tjugo mulåsnor, fåkal: lade packåsnor, wäl lastade med kappsäckar och läderpå: sar. Derpå kommo fyra hästar spända för en öppen wagn, i form af en säng med himmel öfwer, dekorerad i swart, och på denna wagn låg likkistan, beläckt af ett stort swart kläde, smyckadt med ett hwitt kors. Bakom liktistan fom åter en bärstol eller palankin, i hwilken Padre Theodosio fart, tillika med en annan uUNDerords nad andlig, för att under wägen med liket företaga de heliga ceremonier, fom kyrkan föreskrifwer. Tio eller tolj bes wäpnade och wäl beridna män slutade tåget. J sådan ordning rörde fig nu Sennor Laroires karavan framåt och man fan tänka sig, att den öfverallt, hyarest den passerade, wäckte ite ringa uppjcende. De gjorde blott korta dagsresor, ty för det första kunde man icke wara nog försigtig och ijynnerhet akta sig att öfweranstränga djuren, emedan de annars lätt knnde blifwa odugliga; för det andra åter war den last, hwilken defa mulåsnor hade att bära, så stor, att de blott långsamt rörde fig framåt och redan efter en marsch of sju eller åtta tim: mar måste göra halt och hwila ut. Meen detta oaktadt mar resan alldeles ice efter ganska litet förknippad med några obehag, ty wädret förblef ständigt lika wackert och nagra banditer syntes icke till på något håll. En gång, på tredje marschdagen, syntes wisserligen ensamma ryttare