Å11 ULCU veIlI2IIIII1577 HSV IMO 11111w VEM ET J och den såne eller idiot, som aldrig lagt i dagen andra än djuriska instinkter eller drifter, och hvilka äfven såsom djur betraktade, stå så långt under den intelligente och uppoffrande S:t Bernhardshunden; hvad har Ilr N. för utväg för dem? Ordet, som likväl skall anses vara för menniskors salighet så vigtigt och nödvändigt, att det måst särskildt uppenbaras, hafva de icke kunnat förstå. De hafva väl, i fall de tillhört ett kristet samfund, kunnat såsom harn döpas; men de hafva icke kunnat motsvara dopets förbindelser. Det andra sakramentet bafva de icke kunnat komma i åtnjutande af, och hafva i alla fall icke kunnat fatta meningen med någotdera. Kunna de det oaktadt blifva selige, så blifva de det således utan användande af nådens medel. Skola de åter i saknad af dem blifva fördömde, så blifva de det utan eget förvållande och endast derföre, att de varit — otillräknelige. Den upplysning, ånger och tro, som måste betinga menskligt förstånd och klart medvetande, och sjelfva förutsättas af nya födelsen och rättsärdiggörelsen, kunna icke ifrågakomma hos ofvan antydda stackars menskliga varelser. Kunna dessa det oaktadt sräkas, så äro de med afseende på saligheten bättre lottade och mera försäkrade, än andra, för hvilka förnuftets bruk skall vara förenadt med så omätlig fara. Eller finnes särskildt för nyssnämnda menskovarelser ett tillstånd efter döden, der de kunna frigöras från det eviga straff, hvilket allaredan den medfödda arfsynden säges draga öfver menniskan? Men finnes sålunda för några ett utomjordiskt tillsälle till : upplysning och ånger och tro, så borde det ju kunna få antagas för alla. Har vår på fro och särskild uppenbarelse grundade kyrka rätt deri, att ett sådant tillfälle icke alls skall gifvas, så blifva väl de antydda menniskorna saliga endast derföre, att de haft sin djuriska tillvarelse i en mensklig kropp, hvilket blir ett förnekande af all kristendom såsom andligt salighetsvilkor i tiden. Skola de åter blifva fördömda, så är det först i ett evigt helvete de skola rätt erfara sin tillvaro endast derföre, att det icke af dem berott att vakna till medvetande under jordlifvet. Alla dessa motsägelser, som svårligen kunna häfvas af den kyrkliga kristendomen, försvinna deremot, eller blifva motsägelser blott tills vidare, om man tänker sig menniskans ansvar och utvecklingsbana fortgående genom både tid och evighet. Dender läran om jordlifvet, såsom ensamt bestämmande menniskans eviga öde, är nyttig för kyrkans och hennes tjenares anseende och makt; dender läran om saligheten genom tron allena och flyendet till Christi förtjenst, och om trons makt att ännu i elfte timmen godtgöra ett helt lif af brott och vinna en salighet, som sedan icke kan förloras eller en fråntagas, är stundom beqväm: men nog kan den ock inleda i motsägelser och tvifvel. Det är bekant att Hertig Georg af Sachsen, efter ashörandet af en predikan af Luther yttrade, att en sådan lära, som den Luther förkunnade, endast kunde göra menniskorna säkra och lastbara. Jag tänker icke obetingadt instämma i hertig Georgs ord. Jag vill blott hafva Guds rättvisa erkänd för en annan än menniskors, hvilka i så många fall äro vanmäktige med afseende på hjelpen och lönen, och straffets afpassande efter brottet, och brottets utransakande och bedömande såsom inre. När IIr N. så pafgjort vågar bestridas, att man utan den särskilda uppenbarelsen kan komma till tro på en absolut fullkomlig och personlig Gud, bör han hafva i minnet, att den särskilda uppenbarelsen såsom sådan är till endast för tron. När Hr N. fordrar att få behålla sin tro eller alt få erkändt, att han verkligen hyser den subjektiva öfvertygelse, hvilken han säger sig hysa, så borde han äfven respektera andras. Så länge han icke kan med annat än subjektiva bevis styrka den särskilda uppenbarelsens tillvaro såsom särskild, och så länge han således icke kan på bevisningens väg föra någon till lutheranism eller kristendom, så länge kan han ju icke heller om misstag öfverbevisa dem, som icke antaga någon annan uppenbarelse än den allmänna, och som förmena, att det är på grund af denna, som menskligheten under mångtusenårigt yttre och inre betraktande och civilisationsarbete kommit till den tro på Gud, hvilken nu i olika religioner eller öfvertygelser, och till följe af olika intressen och skaplynnen gestaltat sig så olika. Det vill ju t. o. m. synas stridande just mot den gudomliga kärleken, att Gud skulle låta menniskors salighet bero af en uppenbarelse, som icke varit och icke är tillgänglig allestädes och för alla, och hvilken således måste med afseende på somliga tider eller menniskor förefalla antingen såsom öfverflödig eller såsom en orättvisa. Att ingen tänkare kunnat af sig sjelf och ensam vinna de resultater, som genom mensklighetens samfäldta utvecklingsarbete blifvit vunna, och att hvarje tänkare eller reformator måst göra sig till godo eller taga intryck eller hafva varning af sin tids religiösa föreställningar och sträfvanden, det är naturligt. Som det måste medgifvas, att ingen menniska kan fullkomligt fatta eller begripa Gud, så blir derjemte gifvet, att icke heller den från den allmänna uppenbarelsen härledda gudskunskapen blir allenast vetande, utan äfven tro, men en tro, som åtminstone icke strider mot förnuftets konsequenser, och således icke heller är emot förnuftet, om den än i viss mening kan sägas vara, likasom Gud sjelf, öfver förnuftet. Måste man erkänna och vill man besinna allt detta, så skall man icke hafva svårt att förstå, huru den, som förnekar en, för tron allena bevislig, särskild uppenbarelse, anser sig hafva kunnat komma till tro på Gud och hans sullkomligheter, med ledning blott af den allmänna uppenbarelsen, hvilken sålunda kommer att omfatta äfven allt det, nb. förnuftsenliga, som andra tillskrifva en särskild uppenbarelse. Det vill naturligtvis vara omöjligt all i en tidningsartikel deducera dennattro; men kan man icke förneka verldens tillvaro, och har man från den förmått eller måst sluta till Gud såsom skapare, så bör det icke vara svårt att från jordisk och materiel förgänglighet sluta till Guds andlighet, och att från Guds verk sluta till hans vishet och makt och i allmänhet dertill, att den Gud, som icke kan tänkas af någonting beroende eller begränsad, icke gerna kunnat välja att hafva någon ofullkomlighet eller att sakna någon fullkomlighet, der han är oförhindrad att ega de högsta eller absoluta fullkomligheter. Men det är isynnerhet Gud såsom okärlekene, hvilken IIr N. wAm2D2 — 111 1—142110C492 NM .suimim.: 54 lag VV antaga det sörnufisenliga. SS När IIr N. för att visa, att verlden icke vovedersägligena är en Guds uppenbarelse, kastar sig in i en förgången tid och talar om 5Gnostiker, Manicheer, Katharer o. a-4, behöfver jag väl allenast erinra, att det är nutiden jag afser och dem, som kunna eller vilja välja en medelväg emellan den otro, som förnekar allt, det man icke kan fullt begripa eller filosofiskt och mathematisk bevisa, och den öfvertro, som af den insedda oförmågan att begripa allt, förledes att suspendera förnuftet och antaga äfven det, hvilket såsom insedd motsägelse är emot förnuftet. De som i vår tid kunna dualistiskt tro på en evig materie, eller på en Demiurg, eller på en mystisk eller theosofisk gnosis, eller på Jesu uppenbarelse i en skenkropp, eller på en mensklig dubbelsjäl, eller hvilka likasom Manes kunna anse sig sjelfva för Messias, eller hvilka anse för sin pligt att vara oförsonlige mot de svage eller mot olika tänkande, m. m. m. m., de kunna svårligen vara intresserade af hvad jag skrifver. För öfrigt, Hr N.! tänker jag alldeles icke låta hvarken förskräcka eller förleda mig af dem bland mine motståndare, som klaga deröfver, att jag och min bok icke äro nog lärde. Vore jag än Järd, det jag icke är och icke heller utgifvit mig för att vara, så skulle jag ändå icke lemna ur sigte, att de lärda, kritiska arbetena öfver bibeln ingenting till folkets upplysning eller sakens fromma uträttat. Jag är och blir af den tanken, att den som vill verka till vantrons undergräfvande och till erkännande af förnuftets rätt, bör stålsätta sig mot frestelsen alt gifva sig skenet af lärd, och i stället bemöda sig om att blifva begriplig för så många som möjligt. Hade Luther skrifvit scholastiska afhandlingar i st. s. allmäntbegripliga förklaringar för folket, så skulle han, likasom mången annan både före och efter honom, troligen endast hafva gifvit anledning till mer eller mindre långvariga gräl emellan de lärde, i st. f. alt han nu grundlagt en protestantisk kyrka och föranledt sjelfva påfvedömets reformation. De ohejdadt häftiga ordalag, man kunde säga skällsord, dem han understundom begagnade, förlätos honom för hans folkliga bemödandens skull. Men begreppen om både andlig och politisk frihet äro icke desamma nu, som i Luthers tid. Den allmänna upplysningen har uttagit månget stort steg sedan dess. Mycket, som kunde antagas af Luthers tid, vill ej erkännas eller tros af vår. Det är emellertid äfven nu folket, som måste i de vigtiga frågorna indragas och för dem intresseras, om der skall blifva någonting utaf. Att det beståendes lärde vänner helst såge kyrkans brister afhandlade på latin eller grekiska eller eljest på ett språk, som hindrade allmänheten att förstå, hvarom frågan vore, eller förbjöde den att i diskussionen deltaga, det är naturligt. När Hr N. talar om jämmern, som ryter ur naturens och slägtets bröstea, och om ode fasansfulla valplatserna för mensklig dårskap och synde, får han förlåta om jag finner honom något exentrisk, och om jag anser honom i de anförda orden gifva ett föga hedrande betyg åt den kristendom och försoning, dem vi likväl skole hafva att tacka för all civilisation, och hvilka derjemte ju skola anses sänka himmelens frid till jorden. Jag erkänner för öfrigt att jag icke är någon vän af det slags gudsfruktan, som misskänner Gud i det den vill fylla hans verld med rytande jämmer och ålägga menniskan att tillbringa sitt lif i ångest och försärelse, under oupphörligt biktande och i bäfvande bön. För mig finnes en gudsfruktan, som i glad tillförsigt till Gud står väl tillsammans med den handlingskraft, som har mod både att lefva och att dö. Attastidens ideera skola vara likbetydande med potron och tvifvelsjukane, låter väl ock något besynnerligt. Hr N. menar väl blott, att tiden börjat tvifla på kyrkans ofelbarhet och på hvarje prests rätt att allenast med maktspråk betvinga eller undertrycka hvar och en, som vågar hafva en egen tanke i religionen eller som vågar hysa andra tankar, än de i lag och symboler påbjudna. Den tvifvelsjuka är emellertid icke illa, som tillika är en uppmaning att söka sanningen. Hr N. erkänner att han en tid varit en oförsmädares, som med mycken käckhet talat om bibelns ogalenskaperso. Det var mycket, det! Det är väl också derföre Hr N., i likhet med så mången annan, hvilken valt att fly för de stygga tviflen i st. f. att under ihärdig kamp besegra dem, sprungit öfver från den ena ytterligheten till den andra. Från odödskylan, som är deruti i natten med de isiga dimmornas, har han öfvergått till mysticismens seberglöd. Från att vara en försmädare, som käckt talat om bibelns galenskaper, har han blifvit en troende, som till den grad lyckats qväsa sitt förnuft, att han kan inse och erkänna motsägelser i bibeln, och ändå anse dem för Guds. När IIr N. berömmer sig af ett hjerta, osom är ärligt nog att framförallt tvifla på sig sjelfte, så kan det väl icke hafva Andans vittnesbörda, hvilket ju skulle utesluta allt tvifvel. Har åter Hr N:s hjerta, sedan det fått andans vittnesbörd, upphört att tvifla på sig sjelft, så börjar jag tro, alt andans vittnesbörd åtminstone icke fostrar till den ödmjukhet, som borde erkänna, att menniskan icke kan tänka Guds tankar. För så vidt IIr N. behagar döma äfven om mitt hjerta, bör jag upplysa, att jag verkligen icke vet af några visiga dimmora, som lägga sig yqväfvandes öfver detsamma. Jag inser ringheten af min kunskap; men det milt förnuft kan fixera såsom en i menskligt språk nedlagd motsägelse, det tager jag mig friheten att för en motsägelse anse, Jag tillmäter min tro icke annat än relativ riktighet, och är derföre villig att vika för skäl; men de böra vara öfvertygande. Andras subjectiva öfvertygelse eller auktoritelstro kan icke för mig blifva någon lag. Jag tvislar på menniskors förmåga att finna den absoluta sanningen, ty det vore att skåda Gud sådan han är; men på Gud och hans kärlek tviflar Jag icke, icke heller derpå, alt Gud är tillräckligt fullkomlig för att våga låta sig skådas af det tillbedjande förnuftets forskande blickar, hvilka dock här i tiden stängas af devdimmora, som skola skingras först i döden. När jag en gång känner odödskylans i egentlig mening, hoppas jag till Gud attäfven i den stunden hafva tröst af min oskrymtade tro, hvilken lofvar mig förklaring öfver allt, som här blef mig oförklarligt, och hvilken öppnar utsigten till ett evigti fortgående i ljus och 2 man . ere oo 1 AP Tha: 656