OL MR q 2 — e. ken vigt på de af mig antydda motsägelserna i bibeln, utan äfven ansåg sig kunna häfva desamma. Han fann t. o. m. sjelf sin bevisning så segrande, alt nan på grund af de af honom anförda skäl ansåg den skriande motsägelsen Hendast finnas till i Hr Cramrs hufvud, men icke i bibelne. I den här ifrågavarande artikeln åter har han, som hvar man finner, haft föga eller intet om de nämnda motsägelserna att anföra. Med sina yttranden om min behandling såsom icke öfvertygande,, eller om min tolkning såsom godtycklig, eller om mitt försök såsom misslyckadt, har han åtminstone ingenting bevisat. Han bar nu valt en annan utväg. Han åtnöjer sig med att förklara det omöjligt, att lösa de påstådda motsägelserna i bibeln på ett aför Hr C. och hans själsförvandtereltillfredsställande sätt. Han finner det tillfyllestgörande att korrt och godt försäkra, att nämnde motsägelser ej ett ögonblick kunna rubba hans egen tro: Således finnas de ändå verkligen i bibeln, dessa motsägelser, och måste anses konstaterade, åtminstone för så vidt af Hr N:s och min åtgärd berott. Att dessa motsägelser likasom underverken, kunna rymmas i tron, det har jag aldrig betviflat. Tron är också mångahanda och kan ändå, såsom subjectiv öfvertygelse, eller såsom trohet mot en antagen bekännelse, hos olika troende vara lika både stark och medveten. Just derföre borde tron vara fri och få vara en angelägenhet emellan den enskilda menniskan och Gud, i st. s. att vara ett af den kyrkliga egenkärleken betingadt och försvaradt tvång. Att för tron åberopa Andans vittnesbörde hjelper ej; ty äfven detta är någonting så subjektivt, att det, såsom inre förvissning, kan äberopas för all tro. Hr N. förklarar mig vara spartiska mot bibeln, och en Jesu Christi afgjorda och bittra sienden. Hr N:s partiskhet för den boken och den personen borde dock icke få berättiga honom att göra mig denna beskyllning. Jag erkänner både bibelns och Jesu förtjenster; jag är villig att medgifva icke blott det goda de uträttat för de tider, i hvilka de framträdde, utan äfven hvad godt de sålunda för alla tider kunnat verka; men jag betraktar både boken och personen med fördomsfria blickar och sådane de äro, icke sådana kyrkan bjuder att de skola anses vara. Vill Hr N. låta påskina, att jag har något ansvar för ordet ahvalsiska, som äfven efter min tanke nej är exaktao, så får jag erinra, att jag förklarade Jona 2: 1 tala om pen stor siska. Man bör emellertid teckna sig till minnes Hr N:s bestämda förklaring, att han tror på berättelsen om Jona efter oden bokstafliga uppfattningena. Den som så kan tro, skall beqvämligen kunna affärda hvarje inkast och åstadkomma hvarje behöflig förklaring medelst antagandet af något underverk; men hvarje vederläggning och hvarje förklaring kommer sålunda ock att accepteras endast af tron. För min del, och när jag betänker de för menskligheten bedrande uppfinningar och upptäckter, som under sednare tider blifvit gjorda, och de rika kunskaper och erfarenheter, som blifvit förvärfvade eller vunna, och det utan någon särskild uppenbarelse, finner jag tanken på vår tids ställning i religiöst hänseende särdeles nedslående. När man den ena stunden, med häpnad öfver det menskliga snillets makt, ser förslag väckta derom, att medelst telegrafen från hamn till hamn, från land till land, ila förhärjande stormar i förväg och varnande bebåda deras annalkande, och den andra stunden finner, buru en prest, en upplysningens vårdare, en folkets ledare, med bögdragna anspråk på vördnad för sin tro och för den kyrkas makt och privilegier, i förlitande på hvilka han dömer och fördömer alla olika tänkande, öppet och frimodigt erkänna sig tro derpå, att Jona verkligen tilbragte tre dagar och tre nätter i buken på en stor fisk, utan att qväfvas, utan att åtkommas eller förvandlas af den stora fiskens digestionsorganer, och att fisken sedermera, efter i behörig ordning och riktning fullbordad förd, HDutsprutade Jona in uppå landets. och att Jona derefter på Guds befallning predikade, att Nineve skulle efter 40 dagar förgås, och att Gudi likväl ångrade det onda, som han talat hade, att han dem göra villec. och att Jona ovardt vrede deröfver. att Gud sålunda återtog sina ord och förskonade Nineve; så må det vara förlåtligt, om man anställer en sorglig jemförelse emellan det 19:de århundradets kyrkliga kristendom och dess civilisation i öfrigt. Gud allena kan se och bedöma de sankar och känslor, som röra sig i den menskliga andens eller det menskliga hjertats dolda djup. Hr N. må svara för sig sjelf. Jag är glad öfver att icke längre vara förbunden att, såsom luthersk prest, med evigt helvete hota de tveksamma och fruktande, som icke kunna tro på vår kyrkas alla dogmer, och hvilkas lugn skulle beredas, om dem tillätes tro, att Gud ser till bjertat och förmågan, utan att göra sin kärlek och nåd beroende af något visst kyrkligt system. Jag är glad öfver, att jag numera kan icke blott hysa utan uttala en tro, som har nog af den allmänna uppenbarelsen, och som icke har behof af Jone profetens tecken, det Hr N. icke kan efterskänka, utan att uppgifva hela sin på särskild uppenbarelse hvilande kyrkliga tro. Med medgifvandet i 5:te stycket låter jag mig nöja; ty de religioner, som kunna bilda sekter (Sunniternes och Schuternes inom Islam äro icke blott politiska). och inom hvilka asöndring med anledning af olika gudomligheter m. m. a kan ifrågakomma, kunna icke egentligen kallas en asnörrät schematisma, den der icke skulle vara å4utsatt för missförstånde. Att Hr N. finner hednareligionernas sedelära atorr och kraftlöse, är naturligt. Men så länge den särskilda uppenbarelsen icke kan objektivt bevisas, bör man förlåta dem, som anse äfven Jesu och bibelns sedelära för en frukt af den allmänna uppenbarelsen i förnuftet, hvilket också tyckes vara af Gud så inrättadt, att det under årtusenden af mensklig utveckling och menskligt begrundande, bordt kunna af egna gudaförlänade krafter komma till den upphöjda sedelära, hvilken Hr N. uteslutande tillskrifver en särskild uppenbarelse, men på hvilken civilisationen utan tvifvel än i dag kompletterande inverkar. Man kan ändå af allt sitt hjerta erkänna Jesu och Mosis, författarens af de tio budorden, odödliga förtjenster om sedeläran. Att Zwingli och hans anhängare hade cen annan andes än Luther, åtminstone hvad åsigterna af nattvarden angår, det vill synas antagligt. Det är derjemte fara värdt. att än i dag finnas många inom lutherska kyrkan, som förstå nattvarden på reformert sätt, under det att den reformerta kyrkan torde hafva ondt om medlemmar, som äro tillgifne den lutherska nattvardsdogmen. Luthers mera argumenterar MYv IHIS SJeII, an mot mine motständåre, det öfverlemne vi tills vidare åt tredje man att bedöma. Att Hr N. icke vill tro mina aupprepade försäkringara rörande den väg, på hvilken jag kommit till de af mig framlagda resultater, det kan jag ej heller hjelpa. Men när Hr N. fordrar, att man skall öfverse med eller förbise motsägelserna i bibeln, eller t. o. m. förklara dem för icke motsägelser, derföre att vi icke heller kunno lösa motsägelserna ai naturen och i den moraliska verldena, så vågar jag göra Hr N. uppmärksam på, att emellan dessa motsägelser besticker sig en väsendtligt skilnad. Bibeln såsom särskild och skrifven uppenbarelse skall vara afslutad. Man får icke vänta någon fortsättning af den. Ilvarje kristen kyrka för sig anser sin bekännelse vara absolut riktig och sig sjelf skola bestå till tidens slut. Notsägelserna i bibeln äro således också asslutade i den meningen, att de icke skola genom en ny särskild skrifven uppenbarelse häfvas eller förklaras. De äro derjemte fixerade i ett menskligt språks af menniskor nedskrifna menskliga ord och meningar. De äro derföre, och såvida bibeln, såsom ämnad att af menniskor läsas och förstås, måst rätta sig efter menskliga språkoch tankelagar, åtkomliga för det menskliga förnuftet och kunna af detta bedömas. För så vidt de angå tidliga förhållanden borde detta isynnerhet vara klart. Likasom af menniskor skrifna eller tryckta böcker icke gerna kunna vara ämnade att begagnas eller studeras i himmelen, så kan väl ej heller jordisk tidsindelning blifva gällande för evigheten. De skriftliga motsägelser, om hvilka varit fråga emellan Hr N. och mig, måste således tillhöra tiden och i den bära frukt, likasom de i den hafva sin rot. Kunna de icke förlikas med värdiga begrepp om Gud, så stå de qvar såsom förnekande inspirationen och bibelns gudomlighet. Tron gör jag dervidlag icke afseende på, emedan den är oåtkomlig för skäl. Den tro, som antager att en menniska kunnat under tre dygn vara passagerare i buken på den stor fiska, lika trygg och oskadd som i en hytta på någon nutidens ångbåt, och som anser 13 dygn vara detsamma som 3 dygn, och som påstår att sjette timmen är den tredje, eller att kl. 12 middagen icke infaller sednare än kl. 9 f. m., och som naturligtvis äfven måste efter aden bokstafliga uppsattningenea antaga berättelsen i 4 Mos. 22 om Bileams åsna, hvilken talade och resonnerade så sörståndigt, och kunde bemärka den ängel, som stod i vägen, ehuru osynlig för profeten sjelf; en sådan tro skall man icke i bevisningsväg komma till rätta med, emedan den aflyser förnuftet. Så snart man deremot anser äfven bibeln för ett blott menskligt författarskap, blir möjligheten af motsägelser i bibeln både gifven och förklarad. Motsägelserna deremot ci naturen och i den moraliska verlden tillhöra en serie af orsaker och verkningar, hvars slut är och måste vara oss lika obekant som dess början, och af hvilken vi skönje allenast der och hvar en länk. Påstå än de troende, att de på grund af en särskild uppenbarelse hafva reda på, huru denna serie börjat, så gäller dock äfven för dem, att denna serie åtminstone icke är afslutad. Nämnda motsägelser sammanhänga dessutom med den eviga vedergällningen, de eviga straffen och belöningarne, och skola i dem hafva sin slutliga förklaring, Dessa motsägelser såsom sådana kunna således icke bedömas utan i sammanhang med Guds hela verldsplan, tidens och evighetens alla fenomener och lagar och verkande krafter. Ilafve vi reda på dem? Emellertid och alldenstund det ser ut som IIr N. trodde sig, genom väckandet af frågan om nämnda motsägelser, kunna sätta mig i förlägenhet, hade det varit önskligt att Hr N. genom några exempel hade tydligare betecknat dessa motsägelser, och isynnerhet att han hade visat, om och huru de vilja af kyrkan lösas eller förklaras eller försonas. Den förklaring, som sökes i den af Luther så öfvertroiskt återupplifvade och med sådan omhugsan bedrifna läran om en personlig Djefvul, kan icke blifva nöjaktig för andra, än de kyrkligt troende; ty för det första flyttar Djefvulen såsom theodicö det ondas upphof allenast ett steg längre tillbaka, utan att Gud derföre blir rättfärdigad, och för det andra, och så vida man icke på dualistiskt sätt antager att Djefvulen är lika mäktig som Gud, utan anser Gud råda äfven öfver Djefvulen, så står det svårligen tillsammans med Guds kärlek, att Djefvulen skulle få i verlden sjelfrådigt anstifta motsägelser eller lidanden, som icke skola försonas. Detta måste gälla allaredan i fråga om djuren, för hvilka ju ingen annan vedergällning finnes än den, som gifves här i tiden, och med den ser det understundom klent ut. Göre vi särskildt afseende på menniskorna och åaden moraliska verldene, så finne vi kyrkans lära icke mindre motsägande. Hr N. talar om nya födelsen och rättfärdiggörelsen. Utan dem skall ju ingen varda salig. Enligt kyrkans lära skall derjemte domen öfver menniskans eviga salighet eller fördömelse vara oåterkalleligen säld i hennes dödsstund. Antag då t. ex. att en man, som icke är enligt kyrkans föreskrift hvarken pånyttfödd eller rättfärdiggjord, af en lönnmördares kula ögonblickligen slungas oförberedd in i evigheten, så skall ju den mördade vara evigt och ohjelpligen förtappad, hvilket väl ser ut, som skulle hans eviga salighet hafva fått af en menniskas vilja eller tilltag bero. Mördaren deremot, huru mycket eller huru länge han än må hafva sölat sig i synd och brott, skall om han får tillräcklig tid på sig, eller om han blott i dödsstunden hinner besinna och ångra sig och emottaga den tillbjudna frälsningsnåden, blifva frälst och salig. Den ene evigt förlorad derföre, att en menniska afklipte hans lifstråd; den andre evigt och oåterkalleligen salig derföre, att han i dödsstunden fick genom kyrklig tro godtgöra ett helt lif af brott och synd! Är detta gudomlig kärlek eller rättvisa? Vill man förklara detta genom att bereda den mördade en ny fatalietid efter eller utom jordlifvet, så har jag naturligtvis ingenting deremot; men sådant vill väl ej rätt förhka sig med kyrkans lära. Söker man åter på annat sätt förklara saken ur Guds verldsstyrelse eller förutseende, så skall man säkerligen allenast gifva mig anledning att komma med nya anmärkningar. Och håller Hr N. fast dervid, att den lutherska kristendomen är den enda rätta, och är detder cantingen — ellera, om hvilket IIr N. talar, så afgörande salighetsvigtigt; så ser väl Hr N. ingen utväg till frälsning för