Julen ge OlMUHA UtIHUD VW NILE 917 Det är för öfrigt klart, att mine recensenter och jag måste komma till högst olika resultater, då wi utgå ifrån så olika synpunkter. De låta menniskan börja med att wara gudomlig, för att sedan blifwa djefwulsk och genom syndafallet oh arfsynden komma i behof af återlösning och försoning; jag låter menskligheten, likasom wår jord, naturligen utweckla sig, för att af egna krafter ur råhet och naturtillstånd höja fig till andlighet och civilisation och samhällsdygder. De låta Gud af menniskan fordra änga lars fullkomlighet, för att sedan låta nåd träda i den gudomliga rättwisans ställe; jag låter Gud af menniskan fordra en efter hennes förmåga och förhållanden afpassad mensklig dygd allenast, för att sålunda kunna bewara min tro på den gudomliga rättwisa, hwilken ide fan fuspena deras, utan att Gud upphör att wara Gud. De före lägga menniskans hela answar och utwecklingsbana inom det korta jordlifwet, och göra hennes ewiga salighet beroa ende af en kyrklig tro, fom ännu i elfte stunden, och uns der inflytande af dödens nöd, skall funna godtgöra ett Helt lif af Brott och nedrighet, och med ens förwissa äfwen den mest djefwulska menniska om rätt till ewig omutlig salighet; jag låter menniskans med answar belagda uts wecklingsbana sträcka fig genom både tid och ewighet, på det att menniskan under en ewig och förandligad tilmwas ro må kunna genom lidande och förädling godtgöra det, fom under jordlifwet blef försummadt eller brutet, och fluts ligen blifva Gud wärdig. Endast så fan jag tänka mig, huru den gudomliga rättwisan slutligen skall funna till fyllestgöras; endast få fan jag förstå, att Guds både ftrafs fande och belönande kärlek en gång skall förstås och ers kännas af alla. Hr N. har icke läst hwarken min bok eller den recens sion, af hwilken mitt af honom kriticerade swar förans leddes. Han borde dot hafwa insett, att nämnda swar måste flå i nära förhållande till både boken och recenfios nen. Han skulle hafwa besparat både fig och mig måns get ord, om han Hade warit bekant med min bok. Skås let, hwarför han ide läst denna, skall wara det, att han icke har någon tid att förslösa. Skall detta betyda, att Hr MN. hittils aktat fig för att taga kännedom om ana dra författare, än dem han på förhand wetat wara Fyrks ligt renlärige? Då har jag ingen aktning för en öfmwers tygelse, fom skyr hwarje fara att rubbas, endast derföre att den will förblifwa orubbad. Är det sanningen Hr N. söker, så bör han icke anse den tid förslösad, som i ärlig afsigt att befästa eller modifiera en redan omfattad öfwertygelse, anwändes på bekantskapen med motsatta åsigter och skälet för dem. Ar det tron på Gud, ide tron på wår kyrkas af menniskor författade och af menniskor fanks tionerade symbola, fom Hr MN. will göra sig skicklig att förswara och till Guds ära och menniskors upplysning och förädling utbreda, så bör han lyssna äfwen, ja först och främst, till den allmänna uppenbarelse, som ensam belygar sig wara owedersägligen författad af Gud. Ju längre Ör MN. dröjer att på det sättet pröfwa fin öfwer tygelses styrka, desto mera är han i fara att utan strid blifwa öfwerwunnen, och ett sådant uppwaknande endast för att erfara nederlaget, kan för alltid förlama den kraft och besinning, som eljest hade kunnat reda sig till en ny strid. Förnuftet sjelft, den stigande upplysningen, de hos allt flere mognade twiflen äro en borgen derför, att förs nuftet skall, och har fig af Gud ålagdt, att en gång af lyfta fördomarnes tunga of Jnflytandet af tidens idker stall Hr MN. icke kunna undgå. Den så kallade otron, i betydelsen af twifwel på kyrkans och hennes tjenares ofelbarhet och makt, är i wår tid ide blott kontagiös, den är miasmatisk. Man kunde tro att den mot förra tiders passiva auktoritetstro! fiendtliga tidsandan numera fått gudomlig befallning att meddela fig i den luft mi andas, Af ett tillkännagifwande i tidningen måste jag tro, att Hr N. warit på wäg att återtaga eller inhibes ra sin artikel. Jag är glad öfwer att så ej skett. Jag är tacksam för att artikeln blifwit skrifven. Sedan de här behandlade wigtiga frågorna redan från annat håll hade blifwit wäckta, war det mig kärt att se dem upplifwade af en person, med hwilken jag kunde inlåta mig i swaromål. Utan twifwel gifwes det många, som wilja att de argumenter, dem Ör N. med ledning af åts skillige korklige författare anfört, skola wara oomfullfafts liga; utan twifwel finnas många, fom helst skulle fe att jag wille tiga och lida; men jag blir och allt emellanåt förwissad derom, att äfwen de äro många, både här och på fastlandet, fom med wälwilja mottaga de upplysningar, dem jag fan åstadkomma, och dem jag också är willig att gifwa, få länge icke tryckningakostnaden eller min fjulliga het eller andra hinder twinga mig att göra ett slut på alla dessa swar. Att striden kommit att föras i tidningarne, dertill är, såsom Ör N. wäl wet, icke jag skulden. Att Hr N. utsatt sitt namn, derföt är jag honom tacksam. De som anonymt anfalla mig med hätska och fördömande tids ningsartiklar, de förefalla mig få, som om de af feghet och fruktan för ett nederlag, malde att lönnmörda en motståndare, hwilken erbjudit ärlig och öppen strid. Klintehamn den 12 Maj 1860. J. N. Cramer.