INNE ÖR 7 ; All ÖC 954244:m VY IA DAA icke weta af sekter, och att de äro en snörrät schematism, llika litet utsatt för misstydningar och förwrängningar, som den satsen, att quadraten af hyvotenusan är lika stor, fom quadraterna af def båda motstående sidor tilljams mantagna? Hr MN. må sjelf förklara det. Ett ställe i Hr N:s artikel låter få: Ör Cramör, fom förkastar bibeln såsom gudomlig uppenbarelse för def mot: sägelsers skull, men påstår fig igenom skapelsen hafwa foms mit till tron på en Gud, fom är rik både på kärlek, wid: het och makt, är i sanning lik en krigare, fom i stället för att kasta fina wapen rakt fram mot fiendens bröst, under ett högljudt hojtande slungar dem rätt upp i lur ten, hwarifrån de med dubbel kraft återfalla på hand es get hufwnd. Huru skall detta förstås? Skall det betys da att jag söker Gud på omwägar, under det att Hr MN. föfer honom på ginafte wägen? Det är dot jag, fom för min tro ide behöfwer något annat öftvertalningsmedel, någon annan förwissning, än den allmänna uppenbar relsen, fom af ingen fan förnekas, och min egen ans des wittnesbörd; det är Hr N., fom ide kan unds wara den särskilda uppenbarelsen, hwilken af få måns ga bestrides, äfwensom def kyrkliga uppfattning. Eller will Hr MN. med denna besynnerliga liknelse allenast säga, att ingen tro på Sud är möjlig, utan tro på den får skilda uppenbarelsen? Då bekänner jag uppriktigt att Hr N:s tro, som enligt hans eget system skall härleda sig från wiljan, och således wara till på befallning, icke will synas mig hwarken rätt pålitlig eller i längden tillräckligt tröstande. Men hwem skall i Hr N:s gåta menad med fienden? Skall det wara Djefwulen? Med min tro på Gud blir en personlig Djefwul ett hjernspöke allenast. Jag behör: wer honom hwarken fåfom theodick efter såsom skräckbild. Lika litet, som jag kan tro på en ewig salighet, hwilken saknar saliga sträfwandens ewiga både fröjd och answar, lika litet kan jag tro på ett ewigt helwete, hwilket skulle blifwa ett intyg derom, att Gud aldrig i ewighet skulle förmå realisera sin egen idö, att jag så må säga, eller mäkta göra fig gällande oh erkänd såsom ljusets och fans ningens ewiga fälla och såsom den Gud, hwilken ice straffar för att hämnas, utan för att underwisa och för att slutligen blifwa uppriktigt tillbedd äfven af de hår: daft straffade. Sud8 rike går fram med makt, om oc motadt af bål och lågor. Detta är Eriftendomens historia, menar Hr N. Men will Hr N. teckna den historien, få får han icke glömma, att äfwen kristendomen i sin ordning warit sorgligt frikostig på bål och lågor, och rasat fram med en ofördragsamhet och grymhet, fom wanhedrat menfez ligheten. Kristendomen har dertillmed, stundom under blodiga och långwariga krig, rasat mot sig sjelf. Bör den berömma sig deraf? Och den religiösa frihetskärleken, och wetenskapen såsom forskning i andliga ting; hwem är det, som haft bål och lågor och swärd i beredskap för dem? Det är kristendomen såsom kyrka. På def önvers mod, def ofördragsamhet är Hr N:s artikel ett ytterlis gare bewis. Med Guds rike, med kristendom, med fans ning menar han sin lilla kyrkas lära. Utom den skall allt wara lögn, scepticism, tröstlöshet, synd och mörker och fördömelse. Kristendomen, så förstådd, skall enligt Hr N:s tanke hafwa segrat öfver den högsta wetenskap och skarpsinnighet, öfver hedendomens ädlaste andar. He N. har rätt få till wida, fom naturligtwis endast res lativt få kunnat och welat egna fig åt de lärda forfenins gar, hwilka städse ålagt försakelser eller gifwit döden el: ler åtminstone manat forskaren att förtiga de resultater, till hwilka han kommit. Mängden åter har städse warit benägen för öfwertro och älskat att bygga på andras ord. Den har städse warit willig att tjena och understödja dem, som smekat menniskans fantasi i st. f. att beswära hennes förnuft. Så hafwa de få besegrats. Så hafwa förbuden mot den fria forskningen tillkommit, och der förbudet ej werkade, der anlitades lågorna eller swärdet. Så mwuns nos de segrar, dem Hr N. prisar; få har man Hittils welat förhindra kristendomens fördomsfria skärskådande. Men tiderna hafwa förändrats, upplysningen har spridt sina strålar allt widare omkring, hågen för sjelftänkande har gripit folken, skolan har börjat emancipera sig från kyrkan, och i wår tid är kristendomen hos de fleste en tro på och ett erkännande af Gud och dygden, oberoende af de kyrkliga dogmerna för öfrigt. Den frihet, med hwilken jag hittils kunnat fortsätta mitt skriftställeri, är ett tidens tecken. När kyrkans män så stortaligt förkunna, att oz tron refer sitt hufwud, och få känslosamt beklagar, att jag söker draga åtminstone någon själ med mig i förderfwet, då erfar jag, och mången med mig, endast en känsla af medömkan med detta öfwermod, i st. f. att af detsamma oroas eller förskräckas. Hwad wore werlden utan friftendom? frågar Hr N. Hwad war den då före kristendomens uppkomst? Hwad år den än, om wi med afseende på 7folkens sedliga ftåndpunkt, jemföre nutidens mest föumrande civilifation med det gamla Greklands och NRomå, och om wi gifwe akt derpå, att otalige wår tids bildade fritänkare förneka bär de bibelns och Jesu gudomlighet? Om kristendomen alles na hade förtjensten af wår tids civilisation, få skulle dens na civilisation wara lika öfwerallt, der kristendomen bes kännes, eller lika länge warit rådande; men hwad tycker