få mycken wigt på det Sebreiska språkbruket, likasom fordrade han att man, med affeende på berättelserna om Jejus, skulle bortkasta alla tankar på tiden för defa bes rättelsets författande och förflytta fig långt tillbaka till den tid, då det hebreiska språkbruket ännu ite hade ord för någon noggrannare tidsindelning. Hr MN. hade icke eljeft, i fråga om Jesu korsfästelsestund, twungit juden Johannes att räkna romerska timmar, der denne likwäl beqwämligen kunde och rimligen borde räkna judiska; Hr N. hade icke eljest låtit tredje och sjette timmen blifwa likbetydande, der man likwäl wet, att Jsraeliterne flera bundrade år förut hade lärt fig indela dagen i tolf tims mar, och der man fer, att det nya testamentet är förfats tadt, ide på hebreiska, utan på grekiska, och der just Joh. 1: 39, som talar om tionde timmen, nogsamt bewisar, att Johannes icke blott kunde beteckna de stora timmarne, tredje, sjette o. s. w., utan äfwen de små dagens timmar. Sedan jag sålunda beswarat den del af Hr Nes artikel, fom skulle innehålla hufwudsaken, borde jag wäl och hafs wa ett ord att säga om inledningen; men den är mycket lång, och förefaller dessutom temligen oredig. Det fer ut fom Hr N. ännu behöfde mycket både tid och fludier, för att blifwa rätt klar för fig sjelf. Hr N. skall derföre ursäkta, att jag söker fatta mig så korrt, som någonsin möjligt, och att jag widrör allenast ett eller annat af hans yttranden. Jag har werkligen welat finna en motsägelse äfwen deri, att Gud skulle hafwa gifwit en särskild ups penbarelse, fom måste råka i strid med Guds uppenbas relse i förnuftet. Jag har wågat tyda, att om Gud af få saligbetswigtiga skäl nedläte fig att tala ett menskligt språk, få borde Guds ocd förmå, eller rättare ie funna undgå, att igenkännas och erkännas, ite blott af de ens faldige, utan äfwen af de månge lärdes upplyfta förnuft, hwilka likwäl just warit eller äro de, fom funnit eller finna sig af förnuftet nödgade till en kyrkofiendtlig upp: fattning af både bibel och kristendom. Denna min åsigt anser Hr N. för detsamma som en fordran, att mennis skan nolens volens måste låta fig upplysas, omwändas, helgas och faliggörad; han finner denna åsigt wara en offantligt träaktig uppfattning af ethiska och religiösa förs hållanden. Men se wi rått på saken, få kan jag ej anz nat finna, än att det är jag, som betingar menniskans andliga frihet såsom låtande sig rätt wäl förlikas med wärdiga begrepp om Gud, under det att kyrkan just är den, fom genom twångslagar och ohejdad fördömelse Hf wer olika tänkande gifwer tillkänna fin fordran, att mens niskan nolens volens skall låta fig saliggöras efter ett wift kyrkligt af Luther m. fl. uppgjordt ichema, eller också anses wilja — blifwa ewigt fördömd. Det är icke jag, fom påfunnit den träaktiga uppfattning af Sud och mens niskans andlighet, enligt hwilken sanningen icke blott skall wara redan och allo och till fullo och för alla tider funs nen, utan endast och allenast i den lutherska kyrkans lära hafwa blifwit rätt, ja absolut rätt uppfattad. Hr N. medgifwer att bibeln alltid skall synas feeptis kern full af orimligheter och snarare bekräfta hans twifz wel, än oemotståndligt häfwa dem!, och likwäl prisar han utan några restriktioner skriftens kraft och klarhet och 7den noggrannhet, fom utmärker def utfagor. Hr MN. förklarar hånligt all fann religion omöjlig, om relis gionen göres till ett tanfeting, och likwäl medgifwer han, att trosliftwet winner i klarhet genom tankens skärpa. Hr N. prisar högt wetenskap och lärdom, han medgifwer att ju större och grundligare wetenskaplighet, desto större bewisningskraft, han förklarar högtidligt, att famfundet måste uppfostra till frihet, få wida det ej skall blijwa en twångströja, fom stryper allt li; men af sådana yttrans den fom: Skriften fänner ej till någon dagtingan med en lära, fom ej är def egen, och: fanningen wet ej af någon tolerans mot lögnen, framstår mer än tillräcktigt, huru strängt och högdraget Or MN. dömer hwarje fiendtz lighet mot kyrkan, hwarje twifwel på dess ofelbarhet; ty i Ör N:s tanke är den Ev. Lutherska bekännelsen en inkarnation af sanningen. Med anledning af allt detta anställer jag blott den betraktelsen, att förnuftet dock är en härlig Guds gåfwa, och att det en gång skall frigöra fig från de fördomars tyranni, hwilka wilja twinga det att medelft infonfequen: ser förneka fin höga börd. Ty hur det är, Hr N.! få fan man dock icke tro på Gud, utan att tillika anse