JULITA 11 SEE: J14k, lIteCtiftt 1411—44OA (ittsfär, få göre wi of en ära af att wara hedningar, i betydelsen af frie och fjelj: tänkande menniskor. Den kyrkliga ilskan mot olika tänkande är mycket gammal. Odium theologicum har blifwit ett ordspräk. Kyrkan och def prester hafwa aldrig warit wänner af reformer, fom hotat dem med uppoffringar eller twungit dem att maka åt fig. Om än deras oro och häftighet wid hwarje annals kande storm wittnat om deras sårbarhet och gifwit till känna, att de ide litade på den långsamt men säkert segrande sanningens makt, så hafwa de doc städse ända från hedenhös utropat, såsom det skedde i Ephesus, Stor är de Gphesiers Diana, efter såsom kristne för hwarje gång förklarat fina läror wara få oomfullftötliga, att de icke kunde falla, om än helwetet stode upp, ja om än jord och himmel fölle. Och likwäl har hedendomen måst bewittna judendomens och kristendomens uppkomst; och likwäl har ide blott protestantismen kunnat bereda fig en sjelfständig tillwaro jemte fatholiz cismen, utan kristendomen har icke en gång kunnat hindra muhammedanisz mens uppkomst och wida kringspridande och mäktiga bestånd än i dag, oh det i få många länder, der kristendomen förut war rådande. Wår Rec. borde ide glömma, att äfven den obetydlige oh okände munken Luthers företag mot den mäktiga katholska kyrkan ansågs af Påfwen och Eck och konsorter ungefär lika dåraktigt, ja wanwettigt, fom om någon wille förs söka att fälla solen efter fitt gamla mwäggur. Framgången berodde natutrs ligtwis icke af Luther, Åfwen Huss och Wiclef blefwo af det Då beståendes wänner dömde att med sina skrifter eller idger bortspolas ar glömskans flod. Den ene blef lefwande bränd, den andres ben uppgräfdes efter hans död och brändes. Det oaktadt har desse modige mäns minne blifwit räddadt, oh är wen wår protestantiska kyrka wördar det. Rec. förklarar med en så hånande öfwerlägsenhet, att förnuftets anfall på religionen städse misslyckats och ewinnerligen skola misslyckas, fåfom en styggelse inför Herran7. Antingen har Rec. ite studerat historien, eller har han studerat den få illa, att han misskänner den Guds uppenbarelse i i Hiftos rien, om hwilken han sjelf talar. Eller hafwa icke redan inquisitionerna och bålen och religionsförföljelserna måst wika eller antaga en mildare form, i samma mån fom upplysningen stigit, och det oberoende deraf, att den fyrks liga bekännelsen förblifwit densamma? Wågar icke i denna stund Sardiniz ens konung trotsa den bannstråle, hwilken en gång nödgade en mäktig kejsare att såsom ödmjuk botgörare och med blottadt hufwud tillbringa tre dagar på slottsgården i Canossa och i djupaste förnedring tigga om Påfs wens nåd? Eller, för att tala om wårt eget land, tror Rec. att de fordna hexprocesserna, eller brännandet af blåkullaresande, numera skulle wara möjlis ga? Och har icke den för ej längesedan ännu brukliga exorciomen wid dopet måst aflysas? Och wågar icke Prof. Boström nu både i sina skrifter och i sina föreläsningar taga sig en helt annan frihet, än som skulle hafwa blifwit Höijer medgifwen? Är icke fordran på fanuvetås och befännelfesfrihet mera öppet och djerft frispråkig än förr? Talar man ide t. o. m. om biffopås ämbetenas indragning och om upphörandet af presteståndets reprefentationdrätt fåfom om ämnen, de der numera ice alls äro farliga att widröra? Huru skall allt detta förklaras? Månne det icke ändå till slut är förnufs tet, fom få småningom lyckats tränga Djefwulen i bakgrunden, och wrida det ena pinowerktyget efter det andra ur den kyrkliga despotismens hand, och bereda menskligheten en allt widsträcktare frihet att både tänka och tala? Det börjar m. e. o. dagas, och kämparne för förnuftets frihet och rätt måtta fina hugg allt fäfrare och tätare. När wår Rec. will finna den satsen ytterligare bekräftad, att ingens ting nytt sker under solen, få anser han den wäl åtminstone bekräftad. Då blef wäl kristendomen icke heller någonting nytt, och lutheraniomen ice heller? Då är wäl den förra en maskerad hedendom, och den sednare en förklädd katholiciom? Men wi wilje ide nedlåta oss till ett sådant stridesätt. Wi anmärke fast hellre i all wälmening, att Rec. 2 sp. 7 — 15 rad. uppifr. i misstag kommit att ställa sina ord så, att just den Gud, som icke är de kristnes, han är deremot kärleken. Wi medgifwe gerna att den kyrkliga bekännelsen af gammalt warit föremål för rätt allwarsamma anfall, och att förnuftsreligionen har wörds nadswärda anor; men fan det ide mot dem, fom få småningom beredde ers kännandet af ångans kraft och utwecklade läran om den, blifva någon rimlig beskyllning, att de talade både om ångan och ångkraften; få lära wäl ide heller de, fom tid efter annan gjort anmärkningar mot friftendos men, behöfwa ante fig komprometterade deraf, att de måst tala om Christus och den särskilda uppenbarelsen. Eller will Rec. att lutheranismens försök att öfwerbewisa anabaptisterne, skola anses löjliga och obefogade derföre, att de äro lika gamla som lutheraniomen och alltjemt måst angå dopet? Rec. sjelf har åtminstone icke åstadkommit någonting nytt. För att börja med hand uppgift att wår bok blifwit, i likhet med Selanders, krings spridd på smygwägar och i tusentals exemplar, få har Rec. haft wärdiga föregångare i Snällposten, Wäktaren m. fl. Man har likwäl haft tillfälle att i Stockholmstidningarne fe boken annonserad såsom i bofhandelu tills gänglig, och genom utsättandet af mitt namn har jag förklarat mig wara beredd på allt. Af Tryctfrih.sFörordn. är dessutom allom bekant, att ett ex. måst till Wederbörande aflemnas, innan någon försäljning eller fprids ning af boken kunde komma i fråga, och att Wederbörande egde makt att genast belägga upplagan med seqwester. Smygwägarne lära således komma att öfwerlåtas till den anonyme Rec:s och hans själafränders uteslutande disposition. Hwad åter de tusentals exemplaren angår, så bör det förnndra, att Rec. och konsorter hafwa bättre reda på dem, än wi Plågas Rec. af den tanken, att wi skole på boken någonting förtjena, få wilje mi lugna honom med den upplysningen att, of weterligen, och oaktadt den föranstaltade fubs seriptionen, endast omkring halfwa den dryga tryckningskostnaden Hittills blifwit betäckt, och att ännu icke på långt när 1000 er. hunnit omsättas. När Rec. säger, att boken redan blifwit i tusentals exemplar kringspridd, få lärer han wäl således åtminstone den gången få anses ledd af en helt OD 2 AaUu.O A ANA 2. 1 179 YR e22—— 5ss po MERRY, YT T797e m 1:07000 Ö4 AR YT wa tagit i behörigt öfwerwägande, att det af honom andragna förswarel för olifheterna emellan bibelns författare icke blott är mycket gammalt och ofs ta upprepadt, utan äfwen mycket lätt att bemöta. Theologerne frånkänna wäl sålunda Gud skulden för motsägelserna i bis beln och skjuta den på de helige författarne; men sattas infpirationsbegreps pet få matt och fladdrande, och lemnar man åt bibelförfattarnes individus alitet få stort utrymme, att de till följe af hwarderas menskliga plan eller menskliga syftemål eder menskliga ståndpunkt, kunnat komma att motsäga hwarandra rörande ämnen, som likwäl woro så wigtiga, att de måste blifwa föremål för en särskild uppenbarelse, så erkänner man med detsamma, att i bibeln somt är gudomligt, somt är menskligt blott. Hwem har då fått afgöra, hwad som i bibeln skall anses menskligt eller gudomligt? Det blinda förnuftet får ide haftwa någon talan i sådana ämnen; bibeln är ju öfwer förnuftet. Och bibeln, fom på få mångahanda sätt blifvit uppfattad, erkänner såmedelst, att den icke nog påtagligt skiljer sitt gudomliga från sitt menskliga innehåll, för att kunna sjelf fria sig från misstydningar och werka lika och samma öfwertygelse hos alla. Det blir således hwarken förnuftet eller bibeln sjelj, fom bestämt den kyrkliga tron. Det blir kyrkan sjelf eller dess målsmän eller reformatorer. Så wida man då icke will på fas tholskt sätt tillerkänna de kyrkliga anktoriteterna en fortgående gudomlig inspiration, så kommer den kyrkliga tron att hwila, icke på gudomlig, utan på blott mensklig anktoritet, omedelbart nämligen. Nog blir det sålunda förklarligt, huru samma bibel kunnat gifwa upps hof åt så många hwarandra fördömande kyrkor, och huru samma särskilda uppenbarelse knunat leda till få många handa oh bjert olika tro; men gifs wet blir sålunda och, att dessa stridiga och på samma urfund bwilande byrks liga bekännelser, just genom att hwarenda en tillegna fig absolut sanning, förråda sig samtligen wara endast relativt sanna. Bewiset ligger deri, at: ingendera kyrkan lyckats öfwerbewisa den andra. Jngendera har för ans dra, än fina troende själar kunnat till nöjes bewisa, att hon allena är den, fom icke färter sitt eget ljud i st. f. Guds. Rec. säger att alla kristendomens både äldre och nyare wedersakare Blifs wit mwederlagda. Så fade Snällposten och Wäktaren också. Men fom hwarken dessa eller wår Rec i i det fallet gifwit skäl för fig, få kan ingen kännas skyldig att lita på deras blotta ord. En wederläggning, som bestått i förföljelser eller yttre lagtwång, eller allenast i citater ur just de böcker och författare, hwilkas auktoritet förnakandet gälde, fan icke blifva någon wederläggning. Att deremot kyrkans argumenter blifwit wederlagda, eller åtminstone wisst icke warit på ett nöjaktigt sätt öfwertygande eller afgörande, det torde bewisas just deraf, att förnuftet gång efter annan kunnat förnya fina inkast, oh för hwarje gång aftwinga tiden, och genom den kvrkan, nya medgifwanden. När Rec. uppmanar sitt anditorium att läsa Prof. Melins af Straus sianismen framkallade föreläsningar, så borde han, tycke wi, hafwa manat de sina att först läsa Strauss, på det att de sedan skulle kunna weta, hwarom Prof. Melin talade och bedöma, huruwida Strauss blifwit till nös jes wederlagd. Men Rec. fruktade wäl, att Hand anditorium sålunda kfuns de komma att glesna. Så år det honom naturligtwis också kärast, att man icke läser min bok, utan dömer mig ohördan på grund af hans tidningas artikel. Wi tage of ändå friheten tycka att den, fom fruktar bekantskapen med en motftåndares åsigter, aldrigh fan wara riktigt säker på fina egna, och tn söker sanningen, fan aldrig få det infallet att förbjuda hwarje intalft. Hwad det angår, att differensen emellan evangelisterne icke skall skada, utan twärtom förhöja deras högre karakter såsom tillsammans wittnen och borgesmän för sanningen af uppgifterna om Jesus, och att en fullkomlig öfwerensstämmelse emellan defe Jesu lefwernesbeskrifware just fulle wara det säkraste medlet att wäcka misstanke mot hela Herättelfen7; få wädje wi till hwarje mensklig domare och fråge, om han anser en anklagelse säkrare och fullständigare bewisad i samma mån, fom wittnesmålen om en och famz ma sak äro från hwarandra afwikande eller rent af motsäga hwarandra, eller om han anser anklagelsen böra förfalla i samma mån, fom wittneås målen mot den anklagakde äro äfwen i de minsta bisaker öfverenåflämmans de; förutsatt nämligen att han lika litet fan betwifla wittnenas fanningsfärs let och uppfattningsförmåga, fom det är honom tillåtet att betwifla evanges listernes. Efter Rec. begagnar den af gammalt wanliga utwägen att diktatoriskt påbjuda, att de motsägelser, om hwilka förnuftet welat öfwerbewisa både bibeln oh kyrkan, skola betraktas såsom småsaker allenast, jå anse wi of till slut, och för att icke, likasom Rec., sätta of öfwer all egentlig bemids ning, böra påpeka några sådana fmåfafer, hwilka särdeles wäl lämpa fig för presterlig och kyrklig behandling under den stundande påskhelgen. Mes delst indelningen af wåra påffbelgdagar och de för dem fasistälda terter betecks nar mår kyrka. naturligtwis på grund af nya testamentets egna uppgifter, fin tro, att Jesus korofästades på Fredagen och samma dags afton wardt begrafwen, och att han redan tidigt på Söndags morgonen, enligt Joh. då ännu mörkt war, befanns wara uppstånden. Enligt denna beräkning kunde Jesus omöjligen hafwa legat i grafwen mera än twå nätter och en dag. Men Math. 12: 40 säger Jesus, att såsom Jonas hade warit tre dagar och tre nätter i hwalfiskens buk, rå fall menniskones fon wara i tre dar gar och i tre nätter i jordene. Man lägge märke dertill, att det icke är evangeliften, utan Jesus sjelf, fom säger detta. Hwad åter sjelfwa forsfär standet angår, få synes af Marc. 15: 25, att Jesus korofästades mwid tredje timman, eller efter wår timindelning fl. 9 på morgonen. Men enligt Joh. 19: 14 flod Jesus ännu mid sjette timman, eller efter wår time indelning kl. 12 middagen, tillrätta inför Pilatus, således Hela tre timmar efter att, enligt Marci uppgift, hafwa blifwit korsfästad. Schillers af Rec. anförda oh wälbekanta yttrande: Jn seinen Göttern mahlet der Mensch sich, underskrifwe wi obetingadt. Klintehamn d. 31 Mars 1860. O oDAA mör