Redan innan jag utgaf mitt arbete Afskedet från yrkan, borde jag wara beredd på, att det skulle blifwa mången en nagel i ögat, och att jag sjelf skulle blifwa föremål för ilskna anfall och onda önskningar och all möjlig chikan från deras sida, fom eljest gerna wilja heta fridens män, es medan de finna fin uträkning wid att i ostördt lugn njuta fin privilegierade lyda, sedan de nämligen fjelfwe fått bestämma fredswilkoren och wetat tills egna fig frukterna af den strid, hwilken Jesus Math. 10: 34 följ. säger fig wara kommen för att sända på jorden, och den jag warit djerf nog att anse såsom ännu icke på långt när utkämpad, utan såsom börande fortgå så länge menskligt förnuft tänker, om än just detta förnuft bör så fmånings om funna bringa saken derhän, att striden fan föras utan fiwärdet i mans lig mening, och utan att åtföljas af den fiendtlighet och de söndringar, hwilka i ojwannämnda bibelställe förutsägas såsom närmaste följden af Jesu uppträdande. Afsigten med mitt arbete war, att det skulle till sakens fromma bes grundas af sådane bildade läfare, fom kunde med fans och sjelfständigt bes döma fin egen och andras erkända öfwertvygelse. Twingar man mig att förs lägga striden till ett annat område, eller äflas man att i den indraga fås dana perfoner, fom ide funna fulleligen infe dess mening, få blir felet icke mitt. Onskande att ostörd få egna mig åt fortsättningen af mitt arbete, ämnade jag icke heller inlåta mig i tillfälliga swaromål; men i G. L. n. T. för den 23 Mars har uppträdt en Rec., hwilken wäl måtte wara åtminftas ne ledamot af stiftsstyrelsen eller måhända för närvarande den kyrkliga theologiens främste målsman på wår ö, efter han ansett fig skyldig att till upplysning och warning, och likasom å dragande kall och ämbetes wägnar, taga saken om hand. Ehuru denne Rec. är en krypskytt så till wida, som han sökt skydd bakom anonymiteten, tro wi dock, att de fleste här på orten hafwa fig åtminstone hans namn wäl bekant. Man hade i så wigtig sak haft rätt att af honom wänta någonting wida mer ån en tidningsartikel; men han har måhända ej tilltrott sig mera, än att framkasta en mängd lätt funna citater, hwilka pläga hoptals anföras af de författare, hwilkas åsigter wår Rec. förbundit fig att antaga. Deraf, att wi till genmäle upptage den ofwannämnda tidningsartikeln, om hwars tillwaro wi tywärr något för sent blifwit underrättade, bör man dock icke taga sig anledning förmoda, att hwar och en, som anfaller oss, skall få wänta ett swar. De fom med eftertanke läsit det af Rec. fördömda arbetet, skola icke twifla på, att wi ju kunna swara, och på dem som, utan att hafwa läsit det, endast skrika i kapp med andra, som måhända äro med wårt arbete lika litet bekanta och blott hafwa för afsigt att från dess läsande afhålla, göre wi jemt upp få mycket eller få lilet afseende wi sjelfwe wilje. Wi förbehålle oss m. e. o. att sjelfwe få bestämma, hwilke utmanas res handske wi finne oss wid att upptaga. Så får den, af sina från trycket utgifna predikningar, och af sina naiva anföranden i Sandamålet, tillväds ligt karakteriserade kyrkoherden Petr Stengård förlåta oss att wi, utan att om honom taga någon notis, låte honom både Lefa (Sic!) och ferisfa i den måhända för honom sjelf lyckliga, men för hans stånd föga hedrande okunnighet, fom luter (Sic! Jmp. blir wäl då löt 2) åt de lägre klasserna i folkskolan, och fom sätter honom i skydd mot hwarje misstanke för att fås fom prest funna wara en ferymtare7. Wi hafwa t. o. m. ingenting emot att han på gamla dagar blir en läfare. Wi äre emellertid särdeles bes låtne med att icke hafwa ådragit of He Stengårds bifall. Det är förklarligt att en lärowerkslärare, fom genom sanslös hetta och fullkomlig brist på takt gjort fig till ett åtlöje inför ungdomen och blifvit bjelten i en mängd tokroliga anekdoter, känner fig likasom förswarslös och finner sitt anseende i fara, då käpp och ferla, hårdragningar och örfilar, sparkar och skällsord icke längre få godtyckligt anwändas der, hwarest läror werksstyrelsen utwecklar behörig kraft och tiden börjat inse, att äfwen barn och ungdom böra hafwa mensklig rätt, i st. f. att betraktas och behandlas såsom hundar. Lika förklarligt är det, att presterne börja frukta för sin tionde, sitt inflytande och sin fjerdedel i ett helt folks lagftiftningås och bes ffattningssrått, då uråldriga twångslagar icke längre funna tillämpas, och då man tyde8 wara på god wäg att upphäfiwa förnuftets hittilswarande rättslöshet i religiösa frågor. Dessutom finnas många, som till följe af fruktan för hwarje twifwel wilja, eller till följe af samhällsställning och werldsliga beräkningar måste, åtminstone till skenet, behålla den en gång antagna tron. Dessa alla äro naturligtwis måna om att ett arbete, i wil: ket riktigheten af denna tro ifrågasättes, må undertryckas eller åtminstone ignoreras. Den wäldiga eftertruppen i kämparnes för det bestående här uts göres sedan af sådane, som endast kunna tänka med andras tankar och Deras före, såsom Rec. sjelf säger, heldre tro en mensklig myndighet, än en gudomlig. För dessa war mitt arbete aldrig ämnadt, och fall icke heller af dem förstås. S bela fin artikel wänder fig Rec. naturligtvis till dem, fom han res dan på förhand wet wara af just de åsigter, dem han sjelf åtagit fig att förs swara. Men den, fom af själ oh hjerta är öfwertygad, att Guds ord är Guds ord ännu, och som förtjenar att kallas en bibeltrogen Christen, och fom wet att Ehriftus är fann Gud och att wi endaft genom tron på hos nom kunne winna det ewiga lifwet, och fom har nog Somjukt finne för att i kyrkans anda fatta friftordets sanning och rätta förstånd, och fom tager fitt förnuft til fånga under den kyrkliga trons lydnad, och som med Rec. tror, att mitt arbele snart skall hinna sitt mål i en wiss flod, fom kallas Glömffan; för honom fan ju mitt arbete icke innebära någon fara. Att förutfätta motsatsen, det wore att antaga, att hwarken sådane bibel: trogne kristne eller Rec. sjelf wore rätt säkre på sin sak; det wore att hysa en naturligtwis onödig fruktan derför, att hwarken bibeln eller Christus els Yan .2 HF AO Fc AR 9 — — flera ån någonsin, fom hafwa en särdeles lust att fe med det blinda förs nuftets ögon. Men wi wilje följa den ordning Rec. sjelf i fin artikel angifwer, och i möjligafte korthet widröra ett eller annat. Rec. beskyller oss för att förfivas ra den hedniska sjelfhämnden. Den fom will göra fig beswär att genoms läsa pag. 262 i min bok, skall dock finna, att den menskliga hämndkänsla, som enligt förnuftets fordran, och der samhällsordn ing inträdt, underordnas samhällets lagar, hwarken kan leda till sjelfhämnd i egentlig mening eller till en hednisk sådan. Wi hafwe åberopat Lucretias och Virginii exempel, ide för att förswara sjelfhämnden, utan för att wisa, att straff äro nöds wändiga, och att intet menskligt samhälle fan bestå med en owilkorlig och oinskränkt förbindelse att städse och obetingadt förlåta. Lucretia inwiger Tarquinius åt döden i det hon straffar fig sjelf, och Virginius bereder Claus dii fall i det han tillgriper det enda, troligen i den tidens ögon mindre än nu grymma medlet, att rädda fin dotter undan förnedring. Är det Rec:8s mening, att Lucretia hellre hade bordt lefwa förnedrad och af hjertat älska Tarquinius, och att Virginius likaledes hellre hade bordt låta fin dotter wåldkränkas för att sedan af hjertat älska Claudius, få må han sjelf förs klara den. Med afseende på hednisk sjelfhämnd kunde wi doc ytterligare gifwa Rec. någonting att i nästa tidningsartikel behandla. Wi erinre då om 4 Mos. 35: 19 o. 27. Med blodhämnaren kan man ej undgå att förstå den slägtingen, som enligt de tidernas sed ansågs skyldig att utkräfwa hämnd för en dödad frände. Mosis böcker skola ju också wara Guds ord. Det åligs ger Rec. att förklara, huru den hedniska sjelfhämnd, hwilken wi lika med Rec. afsky, kunnat blifwa i Guds egen lagstiftning dels anbefald, dels tillåten. Att Rec. frånkänner oss all humanitet och menniskokärlek, och förklarar of wara grymma och hafwa ett kallt hjerta o. s. w., rörer oss naturligtwis ej, sedan wi äre så förhärdade, att den ewiga förtappelsens dom, hwilken Rec. anser fig böra ex officio öfwer oss uttala, icke i minsta mån förmår inwerka på wår öfwertygelse eller störa wårt samwetoslugn. På wåra egna menniskoälskande syften, hwilka naturligtvis hafwa det felet att betrakta Gud och hela menskligheten såsom någonting helt annat och wida större, ån den lilla lutherska kyrkan, tycke wi dot att wi sjeljwe borde kunna hafwa bättre reda, än Rec. Wi tycke t. o. m. att det uppenbarar sig föga humanitet och menniskokärlek i sådana lagar och kyrkliga förhållanden, fom mid förlust af hwarje mensklig och medborgerlig rättighet, förbjuda tänkande menniskor att bysa eller uttala en annan keligiös öfwertygelse än den, fom i ett särskildt litet religionspartis kyrkliga schema är föreskrifwen. Rec, säger att han Hade wisserligen kunnat lemna en så beskaffad bok utan all uppmärksamhet. Hwarföre gjorde ban ej det? Wi tro werkligen, att han sålunda skulle hafwa bättre tjenat den goda saken. Tiden har ju i alla fall lärt sig inse det fäkunniga i theologernes urgamla wana, att medelst cis tater ur bibeln och kyrklige författare, eller med åberopande af sådane mäns yttranden, fom sjeljwe grundlagt eller ex officio warit bundne till de fyrks liga åsigterna, söka wederlägga en skrift, som anses för ett öppet anfall på jnst bibeln och kyrkan. Hwad skulle man månntro säga om en författare, som allenast gång efter annan upprepade sina angripna påståenden och tik wäl fordrade, att motständaren skulle anses såmedelst wederlagd? Den tid är förbi, då man åtnöjdes med kyrkliga maktspråk i ft. f. skil. Man börs jar finna det hjertlöst motsägande deri, att hwarje medlem af kyrkan, och isvnnerhet hwarje prest, skall hafwa rättighet att i dundrande ordalag förs döma hwarje afwikande öfwertygelse och sålunda gifwa till känna, att den bittraste, hånfullaste ofördragsamhet likwäl är riktig och wärdig, så länge Den nämligen är kyrkans uteslutande privilegium och det enda medlet att förs swara den kyrkliga öfwertvgelse, som måste wara alltför subjektiv för att medgifwa de objektiva bewis, hwilka skulle göra de nu til kyrkans skydd fifs tade yttre twångolagarne obehöfliga. Hwad den kristna treenighetsläran angår, så hafwe wi i wår bok gjort klart, att ehuru den första kristna församlingen hade tillgång till sjeljwe evangelisternes och apostlarnes omedelbara underwisning och handledning, så dröjde det dock århundraden, innan treenighetsläran fom till stånd. Kris stendomen mar wål i den tidens ögon icke mindre kristendom för det. Och när Jesus år 325 erkändes för Gud och Guds fon i mår kyrkas nuwarande mening, och när den Helige ande först år 381 förklarades för en person i det gudomliga wäsendet, så antogos defa för tillfället segrande åsigter på långt när icke af alle kristne, utan wäldiga partier, fom naturligtswis ans fågo fig för ännu bättre kristne, förenade fig om andra, mer eller mindre afwikande åsigter, hwilket gaf anledning till långwariga bittra och blodiga strider inom kristendomen sjelf, och redan den tiden. Dertill kommer, hwad bibeln angår, att om åtskilliga böckers i wårt nya testamente gudomliga ans seende woro tankarne inom den första kristna församlingen mycket delade, och att den katholska kyrkan erkänner än i dag de apokryfiska böckerna i gamla testamentet wara lika gudomliga, som öfriga böcker i bibeln, under det att lutherska kyrkan frånkänner nämnda böcker detta anseende. Detta allt wet hwarje skolgosse af sitt kompendium i kyrkohistorien. Men utans leror föranleda sällan reflexion. När Rec. med sådan hetta äflas att håna och nedsätta förnuftet i jems förelse med den dårftap, fom är wisare än menniffor, få få wi wäl antaga, att åtminstone han fjelf ite är af fitt förnuft generad. Han har wäl då följt det rådet att öslicka ut ögonen på det och flå ihjäl det odjuret. J fall Rec:s förnuft ännu är wid lif, så skall det åtminstone, enligt hans egna definitioner och liknelser, wara 1:o blindt, 2:o lamt, hwadan det går med kryckor och släpar sig framåt. Huruwida det, oaktadt sådana Ivten.