far en pjes, som gass första gången nyårsdagen, ännu dagligen. Man ser det gamla året, 1859, i själtåget. vid dess sjukstol står dansmästaren, tiden, och presenterar sina inträdande elever: Napoleon. John Bull, Ryssen, hinesaren 0. s. v. Svensken bärande Norrmannen på ryggen, allt under en blixtrande, qvickt tänkt och qvickt sagd dialog. Man ger på denna teater blott små lustspel, oftast af föga värde, men åt hvilka man skrattar rätt hjertligt. och det är hufvudsaken. En liten omständighet, om hvilken försattaren aldrig drömt, gör ofta styckets lycka. Så inkommer Fru Caspår, som bondgumma, i ett elegant grosshandelsförmak och råkar sätta sig på en resor-soffa. Hon säger ej ett ord, men hennes förvånings-mimik är så förträffligt galen att man kan skratta sig galen deråt. Allt detta i sitt värde, men de som se djupare i saken tro att den stora popularitet, som föreståndaren för denna teater ätnjuter skall vara en reaktion af den stora impopulariteten på ett annat håll. Mindre teatern har, under det att den lyckligt täflat med den kungliga, genom lokal, artister. stycken, styrelse, gjort mycket goda affärer, men sedan den med denna säsong försökt att täfla med den kungliga äfven i höga priser, har omslag inträffat. om man fäster en tillräckligt stark luftballong i taket på Hr Davidsons norra paviljong och i hast afseglar med Hr Selinders balett-elev-teater till Elyseiska fälten i Paris, så kommer den på sin plats och förtjenar allt beröm, Men för oss nordbor, för vårt klimat, vår national-karakter. vår historia, våra bruk och samhällsförhållanden är och blir baletten en drifbus-, ja en sjukbusplanta, skadlig för både kropp och själ. Den lilla glada, muntra lokalen är dock alltid besatt för, som mellanstycken, af eleverna väl gifna små tokroliga lustspel, åt hvilka bland åskådarne skaror af barn hjertligt skratta, men icke blott unga barn, utan ofta lika många gamla barn i peruker eller grått hår. Ladugårdslands-teatern bör icke bedömas efter namnet. Odeon-teatern, som slutat, liknade solen på dess första dag, den uppgick och nedgick utan menskliga åskådare. Kungl. teatern är en fullständig Noachs ark, den innehåller allt för att bilda en verld: rika anslag, dels goda dels ypperliga artister i alla riktningar och i större antal än någonsin, en förträfflig material, herrlig lokal, och en djupsinnig styresman, om hvars förmåga tanken blott är en, hvarföre står verket då stilla? Se der en prisfråga för Svenska Akademien!