struns bror; hwarefter jag råddes att icke widare tänka på den saken. Nio År derefter, då jag nästan förgätit lilla Sigrid, gick jag en sommarafton till Djurgården. Af afrifebers na fåg jag att ett nytt konstberidaresällskap gaf en stor representation. Jag köpte mig en biljett och gick in. Manegen war full of folk. De förnämsta platserna mos ro upptagna ar idel noblesi. Under det jag lät min fis fare göra en rund bland alla desja eleganta damer, flanz nade den på ett ytterst praktfullt fruntimmer, fom fatt bakom mig. Jag kände igen Eva, friherrinnan T—. — Friherrinnan Å — år ett mönster af quinnor, på en gång ffön och älskwärd och med ett rukte få rent fom kristallen, sade en herre bredwid mig åt fin granne. — Ja, hon är beumdrangmwärd, swarade den tilltalade. J detsamma började representationen. Den öppnades med de wanliga konstproduktionerna af hästar; när dessa wäl war slut, skulle mamsell Sigrid, sexton år gammal, utföra åtskilliga konster på en osadlad häst. In på cire kus gallopperade en wacker swart häst, vå hwars rygg en ung, owanligt spenslig flicka fatt. Jag betraktade det fina, bleka ansigtet under det hon lät häften gå omkring några hwarf. Namnet Sigrid hade redan wäckt mitt intresse, och jag igenkände nu i den unga Pfonftberiders skan min lilla skyddoling i kolarstugan. Sigrid utförde de mest halobrytande produktioner och skördade stormande applåder, men hwarken bifallsvttringar eller det wådliga i hennes framställningar förmådde lifwa hennes drag; de behöllo ett uttryck af den mest dödande likgiltighet. När hon slutat denna afdelning, skulle bon i den nå sta uppträda tillika med en ung konslberidare. Aswen nu utmärkte hon sig genom att sätta en menniska i den dödligaste ångest öfwer huru det skulle gå med hennes lemmar och lif. Man klappade händerna, man ropade bravo, man war förtjust, och nu skulle Sigrid sluta sitt uppträdande med att stå på sin kamrats ena arel, under det denne flod med en fot på lånden af twenne hästar, hwilka sprungo i full karrier. Afwen detta utfördes till publikens belatenhet. Hon stod nemligen upprätt på hans arel med armarne i kors öfwer bröstet; men hon stod der endast några sekunder, ty den ena häften mar: made med ena foten, få att den lefwande fotställningen rubbades och Sigrid tillika med fin kamrat störtade ned. Han kastades på jordgolfwet; men den unga flickan, som haft den högsta platsen, slungades mot barrieren, just der jag och friherrinnan sutto. Publiken uppgaf ett ån: gestskri, och de öfriga konstridarne störtade in för att upplyfta den arma flickan. Hon war död, hon hade krossat hufwudet. Med en känsla af den djnpaste och bitts raste harm wände jag mia till friherrinnan och hwiskade: — Ert barn är ändtligen dödt; se der bära de ut Sigrids lik; är ni nu nöjd och lugn; ty med henne bes grafwes er wanära. Friherrinnan stirrade på mig, bleknade och reste sig upp för att gå ut, men wacklade och föll afswimmad tillbaka på fin platå, — Swilket ömt och deltagande hjerta Hon Har, fade man rundt omkring henne, då man bar ut den afdånade. Jag tänkte: Föraktliga qwinna, som har uppoffrat ditt barn för ditt högmod! Hade du egt en ädel stolthet, få hade du kanske skyddat dig från fall; nu har den ene daft warit ditt oskyldiga barns bödel, under det du sjelf gick med upprätt huswud igenom lifvet. Denna historia utgör blott en af de tusende, fom funs na förtäljas om dessa arma warelser, hwilka göras till effer för fina föräldrars fel. Månne det ej were tid att det allmänna deltagandet fästades litet mera på dede sa olyckliga barn, hwilkas lif är en fortsatt kedja af grymma lidanden allt ifrån det de födas till en werld, som redan i waggan inwiger dem åt föraktet och en eristens så usel och så bitter, att man skulle gråta blod, om man närmare betraktade deras öde! (Slut.) AAA— —