47k 7111U0 10( ROIII Alla UPP Ö DIP DUK, 11085 flickan syntes intet spår efter hvad som förefallet. — Alma — sade Alida — med djup smärta hörde jag nyligen huru oböflig och olydig du var mot tant. Yet du ej Alma hvem du i första rummet förtörnar med ett sådant uppförande? — Ja, men Alida — svarade Alma -det var ju blott sanning jag sade, mamma har många gånger lofvat mig stryk, som jeg ej fått. Alida rodnade, men sade: sådant tillhör ej dig anföra. Mamma vill i det längsta med godt försöka få er till lydnad... och sedan din tredskhet att ej vilja be om förlåtelse. Tänk efter Alma lilla, huru illa du gjort, då du handlat i så rak strid mot den Gudens bud, som befallt dig att hedra dina föräldrar; tänk efter, huru det är Honom, den kärleksfulle och gode du varit olydig emot; Honom, som du borde älska, har du i stället visat djupt förakt, i och med detsamma du föraktar, dina föräldrar de som älska sina barn så mycket och hvilkas olydnad går dem så djupt till hjertat. Ja, om du allvarligt tänker på detta Alma skall du visst känna behof af att bedja både Gud och din mamma om förlåtelse. Gråtande kastade sig Alma i Alidas armar sägande: ja du, jag har gjort mycket illa, men om blott mamma talade så vid mig, som du Alida. — Kom ihåg Alma — sade Alida — att du skall vara god och lydig, derföre att Gud vill så ha det, ty han tycker om det goda, tänk alltid derpå att han, den helige ser och hör dig. När Alida något derefter åter kom ner hörde hon huru Alma med uttryck af uppriktig ånger bönföll om förlåtelse hos fru Willman. Följande dagen hade Alida för någon förseelse låtit Cicilia qvarstanna efter de öfriga barnen. Någon sorts straff skulle de ha och var detta det enda Alida begagnade. Straxt derefter inträdde fru Willman, något som endast vid vigtiga tillfällen hände. Alida gick upp mot henne sägande: — Åh se tant — välkommen tant lilla! — Ja, sade fru Willman — ser du jag kommer just ej för roskull skall jag säga — hör du Alida, jag tycker alls icke om att barnen få sitta efter när de tråkat hela dagen — och för en sådan småsak, som att hon ej kunde en lexa; säkert var den för lång, och man får väl göra skilnad på de som hafva lätt för att fatta eller icke, man bör ej vara orättvis. — Mycket sant tant Bernhardine; men Cicilia har ej svårt för att fatta, utan tvertom; och att min handling härvidlag ej var orättvis det säger mig icke allenast mitt eget medvetande, utan skall ock kunna intygas af Cicilia sjelf. om hon vill följa sin bättre öfvertygelse. Bestraffningen skedde ej derföre att hon icke kunde lära lexan, utan derföre att hon ej ville. — Cicilia, kom och säg mamma upprigtigt buru det förhöll sig, säg det utan afseende på mig, — Ja mamma — sade flickan rodnande — Alida har rätt, jag ville ej lära mig lexan, Alida bad mig, men jag tänkte jag gör det ej. — Men i alla fall — återtog fru Willman — så är du för sträng Alida; man skall väl ej så der oblidkeligt straffa hvar gång man är tvungen att hota dermed, — Gå du ned Cicilia, — sade Alida till flickan —ty du kan ändå ej läsa då vi prata; lexan kan du taga till i morgon. i Sedan Cicilia gått svarade Alida fru Willman: -Jo, tant lilla; säkert är det ej bra att hota blott och ej uppfylla hotelser, denna fasthet är nödvändig, ty motsatsen inger barnen hvarken förtroende eller aktning. Och goda tant — fortfor hon — jag mottager med tacksamhet hvarje råd tant finner sig befogad att ge mig, men ber blott att ej barnen få höra dessa beskyllningar för orättvisa, ty detta är menligt icke endast för min skull — nej detta minst. — Du behöfver ej lära mig, ty jag har uppfostrat flera barn än du. — Detta snälla tant betviflar jag ej, ty jag har uppfostrat inga. Vare det fjerran från mig att vilja såra tant: men tillåt mig blott en gång tala fullt upprigtigt i detta ämne, tala ur mitt fulla hjerta, min innersta öfvertygelse. Tant anar ej huru djupt jag känner hvilka menliga följder en otidig eftergifvenhet har och buru illa det är när ej egenviljan i tid blir kufvad. Ack tant, dessa följder blifva ofta inverkande på hela framtiden. — Du kanske tycker jag är flat och efterlåten ? -Tant Bernhardine! får jag öppet säga min mening? — Gerna för mig, ty hvad du än må säga, är jag lugn i medvetandet att ba gjort allt efter bästa förmåga, -Älskade tant! blir tant missnöjd kan jag ej... — Tala kära du — afbröt fru Willman blidare. — Nåväl tant lilla! låt barnen ej höra att ingen annan än tant sjelf bör tillrättavisa dem, att alla andra bestraffningar än tants äro orättvisa. — Vidare Alida. — Aga dem — fortfor Alida — när tant losvat, men ej förr än tant sjelf är lugn: både för tants egen och för barnens skull ber jag det. — Men hära Alida, om jag skulle dröja dermed till dess jag blir lugn, då blef det ingenting utaf. (Forts.)