ArD 4 vv än bröto de en ros i barndomens leende dalar, än dröjde de vid Dalnäs, än svärmade de kring vid Målarens herrliga stränder, än åter bland ruinerna i det romantiska Wisby och så återigen bort till den dyra hembygdens älskade stränder, hon tänkte på de sednaste vigtiga tilldragelserna der ..i början lågo dessa inhöljde i ett kaotiskt dunkel, men sramträdde skönare och klarare ju mera hon såg dem i sjerran. på afstånd skådad syntes henne Ilermans bild omgjuten af en magisk glans, Ju mera aflågsnad hon kände sig från honom, ju mera kunde hon drömma sig honom sådan hon ville, ju mera kunde hon i honom återfinna sitt ideal. . Så åter hägrade för hennes själs ögon ljusa bilder ur förhoppningsverlden . . . dessa hade dock ingen bestämd form. Var Herman själen i dem? vi veta det icke, och kanske visste hon det icke sjelf. Hennes blickar hade nu en stund oaflåtligen varit rigtade uppåt den lysande aftonhimmeln liksom ville de tränga igenom dess dunkla, men dock så herrligt skimrande förlåt och mången fråga susade härvid genom själen ...hvad — o hvad — ljödo de -innesluta väl dessa strålande verldar? ... skall väl detta alltjemt bli en gåta för jordens barn?... nej, nej, en gång skall den från stoftets bojor frigjorda anden salig skåda hvad den i tidens dunkelhet blott anat... o, huru skönt måste det vara att säll få svinga ditupp, ja, att dö ung, dö lycklig, dö älskad, dö, innan man ännu känner sig bedragen på drömmen om lifvet... Huru Alida, skall du då ovilkorligt bli bedragen på lifvets dröm? ... känner du detta? har du ej funnit nyckeln till lisvets sällhet?. .. hvarför vill du väl dö? fruktar du att annars se, att sällheten var blott en dröm, en illusion, en hägring? ...-men nej, dö ville jag dock ej ännu... jag vill lefva... ännu har jag ej uppnått mitt liss bestämmelse. Här väcktes hon ur sina svärmerier af prosan den der visade sig i skjutsbondens gestalt; denne yttrade: ala nu skulle vi väl vara framme mamsell.a Alida erfor vid underrättelsen att avara frammes — en känsla lik den, då man väckes ur en ljuf dröm till en mindre angenäm verklighet. Hon for med handen öfver pannan sägande: — Så—3 — redan... här tyckes vara mörkt öfverallt — fortfor hon då hon skymtade framför sig en stor grå byggnad — kanske ej herrskapet bo åt den här sidan? — Jo, nog göra de det alltid — svarade hennes kusk — men frun är väl i köket — och barnen med. Köket ligger åt gården; men om mamsell går upp för trappan här, så kommer hon in i förstuen och derifrån går en dörr till salen, och sedan höra de väl när det går i dörren. Alida hoppade ur vagnen, följde bondens anvisning begifvande sig in i förstugan, trefvade sig fram till en dörr hvilken hon öppnade, steg in, som det i halfmörkret tycktes, i ett större rum; här stannade hon tvekande hvart hon nu skulle vända sig, men fick i detsamma höra några röster från ett närgränsande rum, vägledd af dessa ljud, gick hon mot det håll hvarifrån de tycktes komma, och hunnen närmare deråt kunde hon urskilja hvad som sades. En temligen hög röst yttrade: Stina skynda dig upp och elda i unga herr Hugos rum. a — En annan stämma svarade: jaha, men Ingenieurn bad mig först gå ned och uträtta det här ärendet till Anders. — Så, gå genast och gör hvad jag sagt — ljöd den första rösten. En barnröst inföll nu: nej du Stina gå först och gör hvad pappa sagt, bry dig ej om eldningen förrän sedan. Hugo kan gerna elda sjelf om det är så nödvändigt. — Alma, skäms du ej, hördes åter den första stämman -jag skall ge dig jag, för att lära pigorna olydnad mot mor din — och en handgriplig tillrättavisning tycktes också åtfölja orden. Alida erfor en viss beklämning, för ingen del hade hon lust att uppträda under en dylik huslig scen och afstod hon derföre från sitt första beslut att träda dit hvarifrån rösterna kommo, utan vände i stället om till sörstudörrn, tog deri temligen hårdt, i hopp att vid bullret deraf blifva bemärkt. Det lyckades. Häftigt öppnades nu den dörr hon förut varit nära -och ett barnhufvud tittade in — men ännu häftigare tillslogs åter dörren under utrop: — Mamma, mamma, — hon är kommen! — Hvad i all verlden — redan — yttrade den röst, som Alida riktigt gissat tillhörde fru Willman — Stina — fortfor hon — skynda dig in med ljus — och helsa att frun kommer straxt -jag får åtminstone torka sotet af mig innan jag visar mig för den fina damen -bra odrägligt att Willman nödvändigt skulle vilja ha en sådan der i huset — de äro alltid pretentiösa. Jungfru Stina inkom nu med ljus -nigande framförde hon helsningen från frun — välförståendes likväl ej den sista delen deraf, den Alida dock likafullt hört. Stina aflägsnade sig emellertid. En tanke på olikheten af mottagandet här och på Dalnäs flög ovilkorligt genom Alidas själ. Hon började härunder befria sig ifrån kappor och shawlar, hvari mamma så omtänksamt instufvat henne -trots hennes böner att slippa en del deraf. Just. som hon slutat detta bestyr inkom en gosse af omkring 16 år — klädd i nattrock, rökmössa och en lång