En eftermiddag några veckor efter sin ankomst till Edslunda, kom Alida ner i salen. Från ett inre rum hörde hon ett försärligt oväsen. Ljudet af slag och skrik nådde hennes öron. Fru Willmans röst kunde hon urskilja, ehuru den dock nästan var oigenkänlig af vrede. Alida bleknade, ty ehuru hon varit nog länge på Edslunda för att veta hvad dessa uppträden betydde, kunde hon aldrig så vänja sig vid dem, att de ej djupt skakade henne. krtt och annat af fru Willmans ord kunde hon urskilja såsom: aditt olyckliga, vanartiga barn! der har du för att vara olydig, der har du för den gången, och der för den... skall du någonsin vara uppstudsig mer? säg skall du det? jag skall betaga dig lusten jag... säg, skall du vara olydig mer? svara genast... ångrar du diga. .. Så ungefär ljöd fruns djupt upprörda stämma åtföljdt af slag på slag och knuffningar mot en vägg, som det tycktes. Vidare: abed om förlåtelse straxt och säg att du ångrar dig... hör du hvad jag säger, eller vill du ha mer? du är hårdare än klippan ... Vill du då döda mig...jag är alldeles uttröttad, bed om förlåtelse ... Nu hördes fru Willman nedfalla på en soffa pustande: Cicilia — gif mig vatten ... droppar. ..o, jag dör... Alida visste att det ej var värdt gå in, vid dylika tillfällen förvärrade detta endast saken, ty fru Willman tålte aldrig att någon annan tillrättavisade barnen; om andra än så mildt föreställde dem en sak kallades detta gräl och hette det: aatt hon agade sina barn sjelf, ville ej veta af främmande inblandninga o. s. v. Cicilia utkom nu helt lugn och på Alidas fråga: ahvad Alma gjorta? svarade hon: ÅÅh, det var blott ett vanligt uppträde, — Alma var näbbig, mamma lofvade henne stryk och då svarade Alma: aatt det hade hon fått löfte på många gångere; först roade mamma sig med henne, seen blef hon grufligt ond, tog en rotting och slog henne med och Alma ville ej be om förlåtelse och då blef mamma ännu värre ond — och sjuk, som vanligt.4 — Cicilia — sade Alida allvarligt — tala ej i denna