Se noga till, att de ej hos dig varseblisva förakt för och missbruk af hvad heligt är, högmod, vrede, hämdkänsla, fåfänga, lättsinne, oredlighet, förtal, brist på kärlek till sanningen, oordning, slarf och vårdslöshet, samt fikande efter hvad orätt, lågt eller lumpet är, ty allt sådant motverkar de goda lärdomarne. Det unga sinnet är så mottagligt för alla intryck — och för det onda aldra mest. Ja, du tror ej huru lättfattliga äfven de eljest dummaste barn äro när det gäller det onda, det dåliga. Lär dem att själens och hjertats egenskaper allena bestämma en menniskas värde, att inga yttre företräden göra det. Visa dem huru endast det onda, det Jåga och småsinta är föraktligt; lär dem strängt dömma sig sjelfva, men mildt och skonsamt andra; gör dem klart huru ej arbetet, men lättjan och odugligheten äro skamliga och att i en tidig nyttig verksamhet söka sin ro. Ej utan de mest bevekande skäl borde en utlofvad aga efterskänkas; men öfverväg först. noga innan du lofvar densamma, att den må vara grundad på en sträng rättvisa — och att det är olydnad och öfverhufvud det moraliska onda du isynnerhet straffar — och att barnet sjelf må kunna klart inse hvarföre det straffas. Se till, att ingen aga sker i vrede eller ondska. Känner du dig uppretad, så aga likväl ej förr än du åter är lugn och sansad, ty all aga som sker i vrede är merändels förfelad. Ja, barnet bör tydligen kunna se att du ej straffar derföre att du är ond, utan att det sker af idel kärlek till detsamma; och agar du i kärlek skall det också förstå att det skedde deraf — förstå det — åtminstone vid mognare år — och skall sluta sig till dig med mera både hängifvenhet och aktning. Betänk om det är möjligt annat än att både kärlek och aktning sättes på spel, då det ser dig då du skall straffa, mera likt en furie -eller ett retadt vilddjur, än en qvinna, — en mor som för barnets egen skull lider af att se det onda hos det, och som, för dess väl vill söka utrota detta onda medelst en lämplig aga. Agan bör alltid vara föregången af kärleksfulla förmaningar och föreställningar att barnet klart inser såväl skälen för — som rättvisan af densamma. Kom ihåg att en mor bör vara sitt barns bästa vän och förtrogna, men denna kärlek, detta förtroende vinner du aldrig om du ej uppfostrar det så, att det kan lika högt akta, som älska dig. O, led det med denna allvarliga kärlek, detta milda saktmod, så fjerran skildt från all klemighet, allt sjesk — och du skall blifva rikt belönad genom ditt barns sanna lycka, hvars grundläggarinna du i så fall är. Ett smygande gift tär allt mer och mer, generation från generation, såväl med afseende på dess physiska, som psychiska krafter. Och hvari består väl detta? Jo, just i den förvekligande och klemiga uppfostran, som i vär tid — nittonde seklets kupplystas tid — tager öfverhanden. Forntida tro forntida allvar och forntida kraft, blifva allt mera sällsynta; tidsandan tillåter dem icke att rotfästa sig. Hvar finnes väl nu den gamla äkta, klippfasta nordiska redbarheten? huru få äro dess representanter i vår tid. Det yttre är i våra dagar mycket förfinadt — i allmänhet taget — det är mera polityr; men månne väl också det inre, sjelfva grunden, kärnan också är bättre än sordomtimma? Man talar om förfädrens aråa sedere — men månne vår tids i sjelfva verket äro bättre? ... Vår tids menniskor mera ädla i den mån de äro mera upplysta? och slutligen — öfver hvilken tid — den nya — eller den gamla — hvilar mest poesi — eller rättare, hos hvilkendera finnes mest på djupet, den sanna, den rena poesien? månne väl hos vår? nej, den är och blir allt mer och mer prosaisk, änskönt vi med tjusning och stolthet kunne tänka derpå att äfven den eger store, mäktige, herrlige, och älsklige tolkar af poesiens gudaspråk, ja, dess språk kan mera glödande tolkas nu än fordom. En eftermiddag några veckor efter sin ankomst till Edslunda, kom Alida ner i salen. Från ett inre rum hörde hon ett förfärligt oväsen. Ljudet af slag och skrik nådde hennes öron. Fru Willmans röst kunde hon urskilja, ehuru den dock nästan var oigenkänlig af vrede. Alida bleknade, ty ehuru hon varit nog länge på Edslunda för att veta hvad dessa uppträden betydde, kunde hon aldrig så vänja sig vid dem, att de ej djupt skakade hen