O, att föräldrar blott tidigt ville iakttaga detta, ja, från den stund de visa sig havilja, lära dem underlägga den en annans och i kärlek lära dem lydnad. Gjorde de detta, skulle de bespara både sig sjelfva och barnen mången smärta. be hesitera för och lida af, att aga barnen; men hade de i tid vänjt dem vid lydnad, skulle agan sällan behöfvas, och barnen skulle då undgått många strider, dem en okufvad egenvilja alltid förorsakar, ty får egenviljan ohejdad fara fram, då blir den alltjemt ju längre, ju svårare att bryta; den blir till mehn ofta för hela framtiden; den kan ej då uppryckas utan genom mången hård kamp i pröfningens skola, eller genom bittra motgångars härjande stormar — och icke ens då sker det helt och hållet. IIuru mången har ej i sin mor sett grundlåggarinnan af sin framtids väl eller vet En tidig, god och ädel uppfostran värjar mot många faror, de der möta på lifvets bana; den härdar hjertat under mången strid på densamma. O, att hvarje mor ville allvarligt betänka sin höga, sin heliga uppgift — betänka af hvilken djupt ansvarsfull betydenhet, af hvilken för både nutid och framtid mäktigt ingripande vigt hennes dyra kall är! Gjorde hon detta, o, visst skulle hon då låta beveka sig ull ett innerligt hjertats och själens studium af detsamma. Dertill fordras visserligen många själs-ansträngningar, många mödor och försakelser -men hvad kan ej en mor försaka? och dina mödor och uppoffringar skulle i sanning ej blifva fruktlösa. Nej, frukterna af en sant god och allvarlig uppfostran uteblifva sällan, — och låt vara — om du till och med ej här skulle få se dessa frukter mogna, så skall det dock en gång helt säkert bli dig klart att dina allvarliga bemödanden ej varit alldeles förgäfves. Invänd icke, att många hvilka blifvit strängt uppfostrade likväl blifvit dåliga menniskor, ty detta är isanning ingen ursäkt: stränghet ensamt hjelper ej; nej! den måste vara parad med en innerlig kärlek — och var försäkrad att odugliga och vanartiga blifva sällan de, hvilka haft en verkligt god ledning från början — en uppfostran byggd på en sann gudsfruktans fasta grundval. Du unga moder! stanna och tänk efter den djupa, den heliga, den oändliga vigt ordet uppfostran innebär! Du torde väl vilja säga, att du agör allt hvad du kane. Men gör du det verkligen ? Månne du agör allt hvad du kand derföre att du lär ditt barn morgon och afton upprepa några böner, förmanar det att vara snällt att menniskor måtte tycka om det, och att rätt skicka sig bland dem, att du lär det tacka då det får något, att du derjemte vårdar deras lekamliga lif och helsa? nej, detta är på långt när icke nog -dermed har du ej gjort hvad, som kan och bör göras. Att du lärer dina barn bedja är visst rätt och godt; men gör du dem då också, på det enkla sätt de kunna fatta, förtrogna med den Guden med hvilken de tala? lärer. dem att känna honom i hans verk och välgerningar? Utom detta blir bönen hvad den ej bör vara en utanlexa och ej hvad den deremot bör vara -ett oskrymtadt barnahjertats tacksamma lof och innerliga förtroende till den allgode fadren; men lär du det så, då skall du ock sjelf känna dig mera lifvad att blanda din egen tacksamhet med ditt barns — ja, af barnet skall du kunna lära mycket. Lär icke barnet att för menniskors skull göra det goda, ty derigenom blir det skrymtande och sikande efter menniskogunst — och pris, såsom den högsta lycka, utan lär dem att göra det för det godas egen skull, för Hans skull, som är all godhets eviga urkälla, låt detta bli målet för deras sträfvan. Att du vårdar deras lekamliga helsa är rätt och naturligt; men sök också att lika omsorgsfullt vårda deras unga själar, deras andliga hf. Barnen hafva så olika anlag — och fordra till följe häraf ett olika behandlingssätt; studera dig noga in i hvars och ens särskildta, gör dig noga förtrogen med dem och sök leda dem i en sann och god rigtning; uppmuntra det goda och motarbeta det onda allt efter som det är olika till. Utså i de späda hjertan sanningens ädla frön och vårda sedan sorgfälligt och väl den uppskjutande brodden; sök att upprycka ogräset, som derjemte alltid visar sig; men gör det med öm och varsam hand att du icke också upprycker det uppspirande goda, ty i sin första början är det stundom ej så lätt att skilja, man ej skulle kunna taga något af det goda för ondt och så tvärtom. Ja, uppmuntra det sant goda och ädla, hvar du ser det, men skratta ej åt eller låtsa ens fästa någon uppmärksamhet vid barnets s. k. aqvicka insalla, ty detta kan alstra högmod och egenkärlek — och munvighet är föröfrigt på långt när ej detsamma som yttringar af ett ljust hufvud, ett klart förstånd. Förbjud dem icke att säga, hvad som i dess närvaro blifvit taladt, då det derom blir frågadt, ty dermed kan du ge dem anledning till osanning och förställning; men vånj dem i allmänhet vid tystlåtenhet och gör dig framför allt till en regel att aldrig i deras närvaro säga något, som ej tål att af andra höras. Säg icke du skall straffa dem som tillsogat dem skada, tv du lär dem hämd dermed. — Men var först och sist vaksam öfver dig sjelf att ej du med ditt exempel