— Tror du det? nåh jag vill erinra mig det... men nu återkommer jag till resan; hvad jag är glad och lycklig. Hvilken ljuf budbararinna du var i dag, tack, af hjertats innersta djup tack du goda, du kära Elfrida! all den glädje du bereder mig kan jag aldrig återgälda, men tacksam, evigt tacksam är jag dock. — Säg ej det Alida; — du både kan och har redan återgäldat det, ifall jag någongång kunnat göra dig litet glad. Tror du ej jag anser mig vara dig någon erkänsla skyldig — om det till och med blott vore derföre — dig, som jag anförtrott mitt enda dyra barns ledning? — Elfrida, huru få tänka som du .... ack Elfrida! mitt hjerta bäfvar af smärta vid tanken på att lemna det mig så kärt vordna Dalnäs. Och densamma Alida som nyss jublade af glädje, grät vid Elfridas bröst vid tanken på att nödgas skiljas från henne — och ännu var dock långt till denna skilsmässa, ty först till hösten skulle Alida lemna Dalnäs. — Låtom oss ej tänka derpå nu Alida lilla — sade Elfrida -men hur gerna hade jag önskat få behålla dig till dess jag fått lemna dig i ett eget hem. — Ett eget hem — Elfrida huru ljust klinga dessa ord. Här har jag rätt lärt mig känna värdet af ett sådant; efter skilsmässan härifrån, kommer jag att dubbelt sakna det och längta derefter: man talar om längtan efter kärlek, men denna längtan framstår i min själ under bilden af ett eget hem. — Ett eget hem Alida, är kärlekens skönaste mål — och fördenskull är denna längtan densamma, Ett hem kan ej vara godt och fridfullt om det ej delas af en kär och likstämmig varelse. — Nej, Elfrida — nej; utan kärlek blef ej hemmet