MUN —— ——— — —— —— föll Alida i det hon olyckliga Magdalena Rudensköld — in betraktade ringen. — Ja, den har så; ännu mera än slägtskapens band förenade dem vänskapens; min mor beskref fröken Rudensköld som den mest intagande och tjusande varelse ännu då, (ty hon lärde först känna henne sedan hon kom till Gotland) fastän hon lidit så grymt; ja, fastän hennes varma hjerta var krossadt. Arma fröken Rudensköld! hvad hon måste hafva lidit — dock Elfrida — hon led för den hon älskade — och då måste sjelfva lidandet varit ljuft -outsägligt ljuft. — För den hon älskade, sade du — ja, säkert har ingen qvinna högre älskat än hon — intet kunde blekna denna allt uppoffrande, intet fordrande, kärlek — skada blott att ej det hjerta, åt hvilket hon gaf sitt, ej lika odeladt var hennes! — — Elfrida ....v, hvad hon måste hafva varit olycklig, mest för denna orsaks skull, att hon ej ensamt var älskad af Armfelt, ej ens bade rättighet hvarken att vara det eller att älska honom. — Ja Alida! hennes själ sönderslets af tusen qval...kanhända voro dock de bittrast hvilka svartsjukan tillfogade henne..... stundom tyckte hon sig ega nog i tanken att hon ändå hade första rummet i hans hjerta, men andra stunder åter marterades hon förfärligt i känslan af, huru ban svärmade från blomma till blomma, — Svartsjukan Elfrida föreställer jag mig måste vara någonting förskräckligt, men finnes den i en verklig kärlek? — Den finnes just i en sådan — svarade Elfrida lätt rysande — kom i håg Alida — att när du en gång tror dig älska, så pröfva din kärlek dermed om du är svartsjuk eller icke; är du icke svartsjuk ; då försäkrar jag dig, att du ej heller älskar verkligt.