ett fort kors ar ek, mid hwilket man offrade för att återz få bortkommen boskap, madag då alltid sades komma till rätta. Denna offerplägsed bibehöll fig äfwen under den kristna tiden; man strömmade dit från många fyrke socknar, och fade uti en håla i berget fina häfwor, be stående ar penningar, ull och andra saker, fom allt ans wändes till kyrkans behof; och ännu i dag, underftuns dom, lärer widskepligheten, på hedniskt wis, offra å Barad berg 13). Många Konungar siridde mo: Gotland medan det hedniskt war; dock behöllo Gotlänningarne beständigt fes ger och wärnade fin frihet och rätt. Så langt tillbaka, fom underrättelser finnas, har Gotland warit räknadt till Smweawäldet (fe Others och Wuljstano reseberättelse från 8006-talet). Och när Gotlänningarne antagit Stris stendomen, ägs de af fri wilja hafwa underkastat sig Biskopens i Linköping andliga styrelse, och till Scar Konungen hajwa de af alder betalt årlig skatt. Härom berättar Krönikan: Swea Konung hade af någon anledning blifwit Gotlänningarne wred, och ämnade att paföra dem krig och örlig. Då skickade de till Swerige många sändebud, hwilka dock återkommo med oförrättadt ärende: först Awajr Strabajn ar UWliwa (foten — Strelow feritwer hand namn: Halwar Strabeen —) lyckades det att göra fred: detta war Gotlands första fred med Swe: arnas Konung. Det är antecknadt, att när Awajr af landeto Råd blifwit anmodad att åtaga fig denna beskickning, hade han swarat: Eftersom J hallen mig för duglig att utföra detta Ärende hos Konungen af Swerige, och jag ide wet huruvida jag skall komma lyckligt tillbaka ur hans händer; få betingar jag mig för min möda och fara, tredubbel manobot, en för mig, en för mina barn och en för min hustru. — Awajr war en klok och mångrådig man, sasom berättelserna gå om honom. Den öfwerenskommelse, fom nu ingicks mellan Sweaz Konungen och Gotlänningarne, innehöll: att de skulle i ärlig statt betala sextio marker filfwer, deraf 40 till Konungen och 20 till Jarlen 19), samt wara förbundna till ledung 20) med sju (— enligt Bihanget t. Gotl.z Lagen; Strelow nämner 12 —) frigssffepp de år, Kor nungen inom öfwerenskommen tid genom bref eller wissa sändebud påbjöd utrustning till härfärd; emedlertid kunde Gotlänningarne, om de wille, lösa sig fran härfärden med fyratio marker penningar för hwart krigsskepp, hwilken lösen kallades Iedungs-lama. Så gingo Gotlänningarne friwilligt under Swearnas Konung, på det att de måtte frie beföka Swerige på alla ställen, utan tull och argifs ter; få egde ock Swearne att besöka Gotland utan fpans måloförbud efter andra förbud. Hägn och hjelp skulle Konuns gen gifwa Gotlänningarne om de behöfde ech akallade det. Sändebud skulle ock Konungen och likaledes Jarlen skicka till Gotlänningarnes landsting, och låta der upptaga sin skatt. Dessa sändebud egde att kungöra Gotlänningarne fred, att usäces söka till Swerige öfwer haf som tillhör Upfala Konung; och likaså skulle de hafwa fred, fom den wägen egde att söka till Gotland. Den swenske Konung, med hwilken ofwannämnda förs bund blef ingånget, anses ha warit antingen Erik Ses gersäll (död 993) eller Olof Skötkonung (död 1024). Sedan Kristendomen blifwit införd på Gotland och förbindelsen med Swerige blifwit lifligare, war förhållans det med Gotlänningarnes åtagna bhärnadd-pligt följande, såsom utförligt upptecknadt är i 6:e oc sisa kapitlet af det historiska Bihanget till Sotlands-LTagen, hwilket kapitel, i öfwerjättning från det gamla Gotlandsefpråket, har följande lydelse: Sedan Gotlänningarne antagit biskop för fig och pre ster och fullkomlig kristendom, då åtogo de fig äfwen att medfölja Swearnes Konung i härfärd med sju krigoskepp, emot hedniska land och ej mot kristna; dot få att sto nungen eger påbjuda Gotlänningarne ledung efter mins tren och en månads tid före den till krigshärens famlans de utsatta dagen; och likwäl skall samlingedagen wara före midjommar och ej sednare; Då är lagligen påbjudet och ej eljest. Då hafwa Gotlänningarne i rättighet att fara i ledung, om de wilja, med sina krigoskepp och åtta weckors proviant, men ej mera; om Gotlänningarne ej förmå följa, då beta le de syratio marker penningar för hwart krigostepp, och likwäl på andra året, och ej samma år fom det war påbjudet; detta (neml. denna lösen eller utskyld) beter ledungs: lama. den månaden skall under en wecka budkafle gå omkring och ting utsättas; om män: nen åsämjas att ledung skall utgå, då skall sedan en half månad rustas till färden; men sedan sju dygn före fame lingetiden skola ledungsmännen wara färdiga och afbida god wind. Om så kan hända, att god wind ej fommer i den weckan, då skola de ännu bida fju dygn efter fam lingsdagen; men om god mind ej kommer under den tiden, då skola de saklöst fara hem, derför ett de ej förs mådde att roende fara öfwer hafwet. — Komme Iles dungobud inom kortare tid före famlingsdagen än en månads, då skall man ej fara, utan sitta hemma saklöst. År det så, att Konungen ej will tro, att buden kommo olagligen eller winden hindrade att fara i rätt tid, då ega Konungens sändebud, som upptaga skatten på det