af året, då utom hufvudstaden boende riksdagsmän med minsta uppoffring kunna vara borta från sina hem. i Dessa förtjenster synes redan tillräckligt stora för att häfva de betänkligheter, som på grund af en och annan mindre väsendtlig omständighet skulle kunna framställas emot förslaget. Komiterade anse sig derföre böra uttala den på samvetsgrann pröfning grundade öfvertygelsen, att detta förslag lyckligare än nägot föregående löser nationens stora lifsfråga, och att dess antagande ändtligen skall göra slut på en oro, hvilken, om förslaget förkastas, hotar att uppflamma till en strid, som fosterlandsvännen skulle djupt beklaga. . . Det synes komiterade till och med, att möjligheten af ett förkastande icke skulle vara tänkbar, derest de nuvarande riksståndens medlemmar, fastän vid riksdagen åtskilda på fyra rum, för ett sådant tillfälle kunde tillsättas genom samfalda val. Den opinion, som allmänt uttalat sig för förslaget skulle då säkert inverka så kraftigt äfven på anhängarne af det nuvarande representationssättet, att de funne tiden vara inne att låta sina egna åsigter vika för valmännens. Nu deremot kan afgörandet komma att bero på en enda röst för eller emot, till och med blott i ett enda af de fyra riksstånden. Denna röst kan, åtminstone hos Riddarskapet och Adeln, bestämmas af slumpen, enär det står Adelns ledamöter vid riksdagen fritt, att efter behag deltaga i eller afhålla sig ifrån Ståndets förbandlingar, och erfarenheten visat att de röstandes antal kan, utan afseende på frågornas beskaffenhet, omvexla mellan stundom flera hundra, stundom ett eller annat tiotal. Vid detta förhållande våga komiterade emellertid hysa den förhoppning, att icke någon hufvudman för adlig ätt skall försumma att sjelf utöfva sin rösträtt när den stora frågan förekommer; och med kännedom om Adelns fosterlandskärlek bör ej heller kunna befaras, att någon skall, i en för landets framtid så maktpåliggande sak, afgifva sin röst utan ett noggrannt öfvervägande. Att rikets första stånd skall i detta mål besluta, oberoende af enskilda intressen och utan afseende på den uppoffring som kan ligga i sjelfskrifvenhetens afstående, bör ej beller ett ögonblick betviflas, dels vid hägkomsten deraf, att Ståndet redan vid ett föregående tillfalle förklarat sig villigt till en sådan uppoffring, dels ock på grund af det vittnesbörd, Sveriges historia gifver, att Adeln i det afgörandets stund kan offra sina enskilda intressen på fosterlandets altare. (Forts.)